Jag förstår verkligen ingenting?!

Men sen när började jag förstå hur killar tänker..

- Men vi kommer aldrig bli mer än vänner

- Kommer nog inte träffa henne igen

- Vi är så olika

Och nu är allting helt plötsligt annorlunda..

Beror det på det jag gjorde?

Eller beror det på att han faktiskt fått rätt uppfattning om henne nu?

Eller är det som vi sa..att man vill ha det man inte kan få?

Vilket som så förstår jag inte hur han inom loppet av några veckor ändrade sig totalt..för var dag som går får jag höra saker om dig som helt motsäger den bild jag fick. Iofs så va det ju inte länge jag "kände" dig heller, så bilden var väl helt fel. Är på sätt och vis glad att jag får reda på allting, för det gör det bara lättare och lättare att släppa..precis som det va förut med R, är lite samma sits när jag tänker på vissa delar. Så jag borde väl vara van vid det här, eller hur?

Det jag är irriterad över är vändningen! En sak om han hade sagt allt det här jag fått reda på nu, om han hade sagt det till mig från början, då hade jag inte brytt mig om att det är som det är nu. Fast hade det varit som han säger nu så hade inte saken hänt överhuvudtaget. Jag ska iofs inte sitta här och skälla..hur många gånger har inte jag sagt en sak och sen ändrat mig. Man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv sägs det. Det följer jag ju inte direkt.

Inser mer dag för dag vilken komplicerad människa jag är. =/

Det är inte så konstigt att människor lämnar mig..

Känner mig avundsjuk..på båda faktiskt, men mest på honom.

Är avundsjuk att han verkar lägga ner så mycke tid och energi på henne nu som han sa aldrig skulle bli mer än en vän, och mig har han inte ens försökt att kontakta..fast han sa ju att han aldrig ville prata med mig mer. Förstår inte varför jag bryr mig så mycket om det heller för hade aldrig några känslor för honom..mer en sexuell dragning eller vad man ska säga.

Men som sagt, är mest avundsjuk på honom. Hon säger att hon är kall, att hon inte bryr sig. Men jag tror inte riktigt att det är så det ligger till. Är mer så att hon avskärmar för att hon inte vill bli sårad igen..men jag vet att hon bryr sig om honom. Men blir som sagt avundsjuk på honom, för känns som att han får mer tid med henne nu än vad jag får, mer uppmärksamhet.

Töntigt...jag vet det.

Jag som gnäller över att mina kompisar håller på så. Skäller på mig när jag umgås med någon annan mer än med dom.

Men är väl för att jag är så rädd för att förlora henne. Visst hon pratar med mig, men rädd det kommer sjunka ner till en "vanlig" vänskap..en i mängden, en obetydlig man bara snackar med... ytlig vänskap så att säga.

Men vill inte sätta mig och gnälla, jag har ingen rätt.

Hon har bett om tid, och tid är vad jag ger henne. Och sen ger hon mig det hon kan. Jag ska vara glad att hon beslutat att ens prata med mig.

Jag trodde att det var borta...eller helt borta visste jag ju att det inte var. Ända sen första gången jag pratade med honom för över ett år sen så har han haft en konstig påverkan på mig. Jag fastnade fort och hårt. Men det blev en jäkla röra och jag avskärmade mig från mina känslor, bankade in i mitt huvud att det aldrig skulle kunna bli något..sa till mig själv att han inte va någonting att ha.

Ända sen dess har jag bara haft en sexuell dragning till honom (som alla andra tänker ni) och där har det stannat. Men så idag..de va nästan som att vara tillbaka där det hela började. Allt var som förut liksom. Men tänker fortfarande att han inte är något att ha, för i mina ögon är han inte ens redo för att ha ett förhållande med någon..jag har sett och hört hur det gått innan så. Och vill inte gå igenom det hela igen.

Men måste ändå medge att de finns något mer än en sexuell dragning där. Är väl det som gör att jag inte törs träffa honom. Vill inte jag ska fastna för något som aldrig sker, som jag alltid lyckas med. Men nice va de iaf..att prata som förut.

Vet att de inte är något från hans sida.. är därför bättre om han inte kör med en massa "smörerier" för det är dom som får mig att fastna. Visst, han menar säkerligen det han säger..de tror jag.. men det är orelevant om man säger så..

Men asså....nån dag... då jävlar säger jag bara  :O   ;)

Idag fick jag äntligen göra mina tatueringar.

Det va så jävla skönt. Eller det gjorde ondare än förra gången, men det va precis vad jag behövde..något som bedövade den inre smärtan. Jag är inte en sån person som kan skära mig själv eller dylikt, då är väl tatueringar ett bra sätt..jag ska ju ändå göra dom.

Det tog 3 timmar den här gången, men kändes som det inte tog någon tid alls. Jag skulle lugnt ha kunnat sitta där i 3 timmar till.

Blev så himla nöjd med resultatet, det blev t.o.m bättre än jag hade tänkt mig. Jag är så glad att jag fick göra den nya tatueringen samtidigt.

En ständig påminnelse under tunga dagar. Mitt livsmotto som alltid får mig att gå vidare och inte ge upp. Jag har ju inte haft mycket livsgnista på sistone, så kände att jag behövde göra den så jag hade något som påminnde mig varje dag, för den sitter ju så att jag ser den hela tiden.

Om en månad ska man dit igen, längtar redan trots att jag nyss varit dit.

Vaknade jättesent idag. Va väl iofs bra eftersom jag aldrig sover på nätterna. Har varit så nere idag för jag känt mig ensam. Har jag ju iofs känt mig flera dagar nu..

Men idag smsade K mig och frågade hur det va med mig. Blev så glad när han sa att han ville vara där för att fånga mig om de var så att jag höll på att falla, att han va min vän även om vi inte känner varandra så väl.

Är lite konstigt det där hur vänner man knappt känner ställer upp mer än vänner jag känt hela livet. Kan iofs bero på att jag inte kan öppna upp mig lika mycket för dom längre.

Vi pratade massor, skickade säkert över 60 sms under tiden vi snackade. Han va oerhört omtänksam. Är synd att han inte bor närmre mig. Han sa att om han gjorde det skulle han komma hit och krama om mig, säga att jag inte är ensam längre. Blev alldeles varm inombords av att få höra det.

Är synd att jag inte har råd att åka någonstans nu, inte förens efter nyår. Och då ska han iväg, så kommer inte kunna träffas förens i sommar typ. Det är just typiskt de. Men det är nog lika bra faktiskt, borde ju fokusera på mig själv först innan jag blandar in en massa andra personer i mitt liv.

Det krypeeeeeeeeer i min kropp och vet snart inte vart jag ska ta vägen!

Hon sitter och säger hur go han blivit helt plötsligt, vilket får mig att tänka tillbaka och på sätt och vis "sakna" honom..mest av allt att prata med honom. Dessutom har hon varit hos R vilket också lockar men som jag ändå inte törs. Samtidigt så sitter A och berättar om hur otroligt nykär hon är, och hur mys hon fick ha de igår som fick ligga i grabbens famn osv.

Är ju glad för deras skull, verkligen..men är ju så otroligt jäkla avundsjuk!

Hela kroppen skriker efter mys och gos å kärlek, men har ingenstans jag kan gå ens för stunden liksom.

S är go, men de skulle bli för mycke inriktat på sex, och de är inte de ja är ute efter. R törs jag ju inte ens åka till, känns dessutom lite knas måste jag medge..känns som man bara skulle bli jämförd. A är jag rädd att han skulle få tillbaka känslorna för mig, och vill inte göra de jobbigt för honom igen. K är ju och träffar nå brud nu så ja, dit lär man inte kunna åka mer. P skulle jag vilja träffa igen, va så mys. Men törs inte för ja tycker ja gått upp så mycke sen sist ja såg han, så skulle bara nojja. Sen har han säkert flickvän fortfarande också. Så andra K då som jag gärna skulle vilja träffa, men han bor ju i "tjottahejti" så då ska man ha råd liksom, får ja vänta till efter nyår åtminstone. Och så gosiga lilla P.C, han skulle ja vilja mysa med. Men han har typ försvunnit, vet inte var. J vill inte ens ha med mig att göra längre typ för han tror att allting jag sa till honom var lögn.

Och så L....han som jag vill HA, på riktigt..dvs seriöst, nått långvarit. Har inte ens pratat med honom på 3 veckor nu. Törs inte ens skicka ett enda sms till om hur mycke jag skulle vilja vara med honom.

Lägger mig ner på golvet snart och bankar huvudet i någonting hårt så man blir lite borta. Tänk att lite saknad av närhet kan göra en så knas! Hoppas verkligen verkligen att det går över snart igen så man kan bli lite normal och fungerande. 

Hon hörde av sig idag.. eller, egentligen så hörde hon av sig redan igår (och ett sms dagen innan det typ) men idag så pratade vi.

Kan inte säga att det va som förut, absolut inte.

Men det va typ som..hur ska jag förklara? Så som det brukar vara med mina andra vänner när det är bra mellan oss. Dvs det va bra, men den där magin vi brukade ha fanns inte där.

Men det kändes bra att höra från henne, få prata med henne igen. Det kändes som det var evigheter sen, men samtidigt som hon aldrig hade lämnat min sida.

Kändes så bra att se henne le igen, länge sen jag såg det leendet.

Måste medge att det sved lite inombords när det "gick in" vart det va som hon va någonstans. Inte nog med att hon va i närheten och man inte träffade henne, utan att hon även va hos någon som jag vill träffa. Men den svedan ser jag som en bit av mitt straff för det som jag gjort. Samma sak med alla ord hon sa som påminde mig om det jag gjort, även det ett straff som jag så väl förtjänar.

Undra hur lång tid det tar innan det återgår till det normala, om det någonsin gör det. Och undra hur lång tid det tar innan jag vågar träffa henne, vågar möta hennes blick igen.

Men värmde otroligt varje sms jag såg från henne, och när vi pratade på msn. Trodde inte det skulle gå så väl på så kort tid. Det har ändå bara gått en vecka sen alltihopa rasade samman.  Känns skönt att känna lite värme inombords igen.

Fick även många värmade ord från andra vänner idag. De är jag oerhört tacksam för. Man kände att man var värd någonting iaf. Och måste säga att jag hoppas på att få träffa dom snart, de gör ja verkligen. Men måste bygga upp mig själv lite först. Känns skönt att ha stöd som hjälper en <3

Nu är det bara 4 dagar kvar tills man får bedöva den inre smärtan med lite yttre smärta. Fan vad jag längtar tills dess!

Hoppas bara jag får göra så mycket som jag vill, beror ju på hur mycke hon har inbokat efter mig liksom.

Det är så jäkla irriterande bara att det år så himla lång väntetid på det där stället. Borde gå någon annanstans med det är läskigt.

Min "polare" skulle ju tatuera mig, men det blev det ju ingenting av. Lika lite som min piercing en annan bekant skulle göra.

Man kan fan inte ta hjälp av folk man känner, för när det är "bekanta" så tas det inte på lika stort allvar liksom. Det blir ingen tid bokad osv utan man får fråga åter och åter igen om när dom har tid liksom.

Får leta efter nått annat ställe jag kan gå till som inte verkar så läskigt. Är ju så jobbigt när man är en sån där folkskygg person.

Vill få nästa tatuering gjord så fort som möjligt, får väl försöka tjata igen.

Fan vad jag önskar att allting va som förut.. du och jag mot världen baby.

Allt jag ser, hör och gör påminner mig om dig.

Det känns som ett stort hål inombords som bara växer sig större.

Dom säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls..på sätt och vis vill jag inte hålla med.

För det man inte vet mår man ju inte dåligt av så att säga. Men samtidigt, då hade jag heller inte haft dom fina minnena som jag har tillsammans med dig.

För att kunna gå vidare gäller det att vara positiv, men hur kan man vara det när man förlorat en så viktig del i sitt liv?

- hur viktigt kan de ha varit när du gjorde som du gjorde?

Den meningen kommer jag nog få höra många många gånger. Kan nog inte säga det bättre än R sa det, det är som en slags sjukdom för mig.

Borde man kanske gå till en psykolog eller så? Gick ju ett tag förut, men så slutade ju han den jäkeln, och sen flyttade jag hem igen. Skoj att förklara för mamma vart jag ska någonstans när jag åker iväg en gång i veckan.

Om jag bara kunde komma hemifrån så jag fick mig ett eget liv igen.

-Ge henne tid så kommer hon tillbaka

Ger dig all tid i världen, skulle ge dig hela världen om jag kunde det. Du är den som har betytt mest för mig någonsin och kommer alltid göra hur det än går mellan oss. Har bestämt mig, ska göra mig en "påminnelse" om det.

Ingen kommer att förstå, men det gör jag..och det är det som är meningen.

Du är mitt hopp, min kärlek.. och det ska jag visa