Idag skulle jag ha åkt till henne efter jobbet va det planerat.

Dvs innan jag tjabblade sönder allihopa.

Va precis vad jag behövde, åka till henne och ha kul. Hon lyckas alltid få mig på gott humör och på andra tankar, med henne mår jag alltid bra.

Vi som skulle flytta ihop och allting..

Fan vad jag ska förstöra allting!!

Förstår inte hur jag tänkte ens en gång..

Just nu förstår jag inte vad jag har kvar att leva för, eller hur jag ska kunna fortsätta. Skulle aldrig kunna begå självmord, det är för egoistiskt. Vet ju att det är många som skulle må dåligt och kanske klandra sig själva om jag gjorde en sån sak.

Men hur ska man leva i en värld där man inte borde vara med? Ska man bara gå förbi, leva sitt liv som osynlig? Mala på i samma gamla spår, smälta in i mängden?

Finns så många jag skulle vilja kontakta, men vet inte ens vad jag ska säga. Skulle vilja skriva till L, men som sagt...vad skriver man? Ska jag skriva samma som alltid, att jag tänker på honom och så gärna vill träffa honom igen om så bara för en dag? Eller ska ja bara skriva en stor bön om att han ska komma hit för att jag verkligen behöver honom? Eller ska  jag sätta mig och beklaga för honom och berätta vilket svin jag varit?

Egentligen..så är det alla mina känslor för honom som har satt mig i alla soppor på sistone. Låter knas men det är så sant som det är sagt. Muppiga försök till att kunna gå vidare och ge upp honom, trots draget inombords. Smart, näe..det har jag inte påstått.

Singel livet ut? Kanske är nått man ska tänka på.

Jag blir så knas så fort jag börjar tycka om någon jue.

Fan att det ska vara så tungt..

Vem ska nu hjälpa mig upp igen när inte hon är vid min sida? Har inte längre motivationen till att gå vidare, har inte orken till att kämpa mig förbi.

Kroppen skriker!!

Det känns som att det är en evighet sen som jag fick närhet. Det liksom kliar i hela kroppen efter att få känna någon tätt intill. Bara känna att någon håller om en, ömma kyssar..fan vad jag saknar det.

Men ingen vill ens komma i närheten av mig längre, är ju inte ens någon som tror på nått jag säger. Inte så konstigt så som jag betett mig, är inte så konstigt att ingen litar på ett ord jag säger.

Ändå blir jag stött, besviken och lessen för dom inte lyssnar på något jag säger..och därför blir det också en massa bråk.

Varför gick ja in på msn för?!

Varför höll jag mig inte borta från alla som jag sagt att jag skulle?!

Jag är en så ostabil människa just nu..sitter och dricker nu, 3e kvällen i rad.

Tänkte nästan gå till bolaget, min fick "som tur är" bråttom till bussen.

Sitter och säger att jag saknar..men vad/vem är det jag saknar? När jag gick in på msn idag fanns det ändå ingen där jag kunde snacka med. Jo, på min andra msn..men ingen av dom törs jag snacka med för jag är rädd för dom ska säga om det som hänt, vet vad dom tycker så. Kommer nog aldrig kunna snacka med R igen för kommer tänka på henne varje gång jag snackar med honom.

Hur ska jag kunna gå vidare??