Fan vad jag önskar att allting va som förut.. du och jag mot världen baby.

Allt jag ser, hör och gör påminner mig om dig.

Det känns som ett stort hål inombords som bara växer sig större.

Dom säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls..på sätt och vis vill jag inte hålla med.

För det man inte vet mår man ju inte dåligt av så att säga. Men samtidigt, då hade jag heller inte haft dom fina minnena som jag har tillsammans med dig.

För att kunna gå vidare gäller det att vara positiv, men hur kan man vara det när man förlorat en så viktig del i sitt liv?

- hur viktigt kan de ha varit när du gjorde som du gjorde?

Den meningen kommer jag nog få höra många många gånger. Kan nog inte säga det bättre än R sa det, det är som en slags sjukdom för mig.

Borde man kanske gå till en psykolog eller så? Gick ju ett tag förut, men så slutade ju han den jäkeln, och sen flyttade jag hem igen. Skoj att förklara för mamma vart jag ska någonstans när jag åker iväg en gång i veckan.

Om jag bara kunde komma hemifrån så jag fick mig ett eget liv igen.

-Ge henne tid så kommer hon tillbaka

Ger dig all tid i världen, skulle ge dig hela världen om jag kunde det. Du är den som har betytt mest för mig någonsin och kommer alltid göra hur det än går mellan oss. Har bestämt mig, ska göra mig en "påminnelse" om det.

Ingen kommer att förstå, men det gör jag..och det är det som är meningen.

Du är mitt hopp, min kärlek.. och det ska jag visa