Idag skulle jag ha åkt till henne efter jobbet va det planerat.

Dvs innan jag tjabblade sönder allihopa.

Va precis vad jag behövde, åka till henne och ha kul. Hon lyckas alltid få mig på gott humör och på andra tankar, med henne mår jag alltid bra.

Vi som skulle flytta ihop och allting..

Fan vad jag ska förstöra allting!!

Förstår inte hur jag tänkte ens en gång..

Just nu förstår jag inte vad jag har kvar att leva för, eller hur jag ska kunna fortsätta. Skulle aldrig kunna begå självmord, det är för egoistiskt. Vet ju att det är många som skulle må dåligt och kanske klandra sig själva om jag gjorde en sån sak.

Men hur ska man leva i en värld där man inte borde vara med? Ska man bara gå förbi, leva sitt liv som osynlig? Mala på i samma gamla spår, smälta in i mängden?

Finns så många jag skulle vilja kontakta, men vet inte ens vad jag ska säga. Skulle vilja skriva till L, men som sagt...vad skriver man? Ska jag skriva samma som alltid, att jag tänker på honom och så gärna vill träffa honom igen om så bara för en dag? Eller ska ja bara skriva en stor bön om att han ska komma hit för att jag verkligen behöver honom? Eller ska  jag sätta mig och beklaga för honom och berätta vilket svin jag varit?

Egentligen..så är det alla mina känslor för honom som har satt mig i alla soppor på sistone. Låter knas men det är så sant som det är sagt. Muppiga försök till att kunna gå vidare och ge upp honom, trots draget inombords. Smart, näe..det har jag inte påstått.

Singel livet ut? Kanske är nått man ska tänka på.

Jag blir så knas så fort jag börjar tycka om någon jue.

Fan att det ska vara så tungt..

Vem ska nu hjälpa mig upp igen när inte hon är vid min sida? Har inte längre motivationen till att gå vidare, har inte orken till att kämpa mig förbi.

Kroppen skriker!!

Det känns som att det är en evighet sen som jag fick närhet. Det liksom kliar i hela kroppen efter att få känna någon tätt intill. Bara känna att någon håller om en, ömma kyssar..fan vad jag saknar det.

Men ingen vill ens komma i närheten av mig längre, är ju inte ens någon som tror på nått jag säger. Inte så konstigt så som jag betett mig, är inte så konstigt att ingen litar på ett ord jag säger.

Ändå blir jag stött, besviken och lessen för dom inte lyssnar på något jag säger..och därför blir det också en massa bråk.

Varför gick ja in på msn för?!

Varför höll jag mig inte borta från alla som jag sagt att jag skulle?!

Jag är en så ostabil människa just nu..sitter och dricker nu, 3e kvällen i rad.

Tänkte nästan gå till bolaget, min fick "som tur är" bråttom till bussen.

Sitter och säger att jag saknar..men vad/vem är det jag saknar? När jag gick in på msn idag fanns det ändå ingen där jag kunde snacka med. Jo, på min andra msn..men ingen av dom törs jag snacka med för jag är rädd för dom ska säga om det som hänt, vet vad dom tycker så. Kommer nog aldrig kunna snacka med R igen för kommer tänka på henne varje gång jag snackar med honom.

Hur ska jag kunna gå vidare??

Det börjar klia i mina fingrar. Vill logga in på msn! Fast vet inte vad jag ska göra där för vet inte vilka jag ska prata med egentligen. Vill inte prata om det som hänt, men vill inte heller låtsas som att det inte har hänt.

Saknar att ha en massa människor att snacka med, saknar alla sidor jag var medlem på. Men samtidigt så känns det som att jag har gjort rätt.

Tog bort bilddagboken idag också.

På ett känns det som att det nästan vore lättare om hon hatade mig.

Det känns som att jag har varit otrogen, och för mig är det ett av de värsta sveken som finns. Jag skulle aldrig förlåta någon som va otrogen.

Låter kanske konstigt men, är nästan lite ledsen för att det inte är någon som har försökt fått tag på mig.. jo J i alla fall, men ingen annan. Det har iofs bara gått 2,5 dagar sen jag "försvann" så folk har väl inte reagerat. Vårat internet brukar ju försvinna några dagar då och då så.

Ringde 2 personer igår. Ena verkade inte vilja snacka, men det är full förståligt för ja har inte direkt behandlat honom så som han är värd. Men pratade med  K i alla fall, fram till att hans batteri började klaga, då fick jag lägga på. Va rätt nice att få snacka med någon. Känner mig så ensam just nu. Eget val, jag vet..ingen rätt att klaga.

Men det är väl så, dom rätta valen är oftast tyngst? Är väl därför människor ofta gör fel, för att dom tar den enklaste vägen genom livet.

För en gångs skull vill jag inte vara ensam. Är väl för att det nu inte känns som jag kan välja. Annars brukar jag alltid vilja vara själv. Fast nu är det ju utan internet eller någonting, kan inte snacka med någon nånstans.

"I just wanna die in your arms"

Tredje inlägget för idag..

Sitter i sängen, med musiken skrikandes mot mig. Konstigt nog inte gråtandes, det är som att tårarna har tagit slut inom mig. Det gör nästan ont att inte kunna gråta. Händerna skakar, både pga att hoppet snart lämnar min kropp men även för alkoholen som nu börjat påverka min kropp.

Ingen fara, inge allvarliga saker..är bara 17% likör, Dooleys för att vara exakt. Vill inte bli full eller packad, vill bara dricka lite lite, vill bara få den där smått snurriga känslan i skallen man får precis i början..tillräckligt mycke för att göra min huvudröra till en soppa. Då kan jag inte längre tänka på allting för jag kan inte ens urskilja det från varandra.

Finns de som är oroliga att jag ska gå i min alkoliserade pappas fotspår. Förut var det också något som jag fruktade, fram till att jag såg min bror full, nu är det honom jag oroar mig för. Fast jag hade iofs lovat mig själv att aldrig använda alkohol för tröst, dvs när jag mår dåligt på något sätt, utan bara för att ha kul och släppa loss. Nu har jag väl lite brutit emot det.

Kan sitta här och säga att jag inte kommer falla dit, men det säger väl alla i början? Är ju ingen som vet ifrån start att dom kommer fastna.

Men känns inte längre som att det är så viktigt. Det finns ingen anledning längre till att hålla sig i skinnet. Vad ska jag kämpa för?

Fan va jag saknar allihopa, speciellt henne. Men samtidigt så kommer jag aldrig kunna se henne i ögonen igen. Har känt hela tiden att hon varit nått speciellt för mig, men inte kunna sätta fingret på det. Det är inte kärlek, men det är ändå mer än någon annan vänskap jag någonsin haft innan. Kanske för att den varit mer äkta, och för vi va så otroligt lika. Den skrämde mig samtidigt som den trollband mig.

Jag är kluven som attan.. En del av mig vill åka iväg och avskärma mig ifrån hela världen och fortsätta med att inte snacka med någon, få ordning på mig själv. Men en del av mig vill åka hem till någon och bara få ligga i en famn, prata om allt och ingenting, få närhet och gråta ut. Men förtjänar ingen tröst.

Var hem till mormor idag, passade på att lägga mig i hennes badkar..något jag inte gjort på flera år. Då kom jag och tänka på E bara för vi snackade om det förut för han hade gjort det hos sin mormor.

Det är synd att det inte funkade för oss av vara vänner för han verka som en väldigt skön person att snacka med, samma humor och ironi som jag själv använder mig av.

Men men, det gick som det gick med det. Nu vill han inte snacka med mig, fullt förståligt så som jag hängde ut honom.

Hoppas allting löser sig för honom i alla fall med jobb, pengar, kärlek osv.

Funderar på att fråga mormor om jag kan få låna hennes lägenhet ett par dagar. Så jag får komma bort ifrån alla och slappna av. Men vet inte riktigt hur jag ska fråga henne. Skulle vara superbra om jag kan stanna där på tisdag, får se om jag törs fråga..lite ont om tid.

Jag känner mig så otroligt tom..

Hela natten så kände jag en otrolig iver inom mig att prata med någon, men ingen fanns där. Det har ju varit mitt val att nu skärma mig av ifrån alla jag känner, men det smärtar oerhört. Jag skäms så för det jag gjort och kan därför inte beklaga mig, kan ju heller inte klaga på en sits som jag själv satt mig i. Det är jag som svikit min bästaste vän, och det är inte mer än rätt att jag lider för skiten.

Det kliar i mina fingrar non-stop, vill bara logga in och snacka med allt och alla..men jag kan inte. Jag har sagt att jag ska hålla mig borta och då ska jag det också. Fast måste medge att jag kikat in då och då för att se om någon har saknat mig, bara gått ett dygn men..

En stor del av mig vill bara skriva till henne, men vet inte ens vad jag ska skriva för något. Allting jag skriver låter som smörerier, ett försök till förlåtelse, men det är inte det jag är ute efter. Vill mer förklara varför, fast jag knappt vet det själv. Mest beror det nog på mitt otroligt dåliga självförtroende. Jag tyckte det va oerhört smickrande att någon valde mig framför henne som jag tycker är den finaste som finns i hela världen, om det så bara var för en dag. Så egotrippad var jag..att jag valde smicker före vänskap.

Den här tiden som jag håller mig undan ska jag verkligen försöka bygga upp mig själv. För om jag inte finner min egen styrka kommer jag falla dit många gånger till, och det vill jag inte. Jag vill inte fortsätta svika människor i min närvaro. Jag har länge sagt till människor att jag känner att jag inte kan lita på mig själv, här ser ni ett exempel på varför.

Men det går ju inte att snacka med människor om, för dom säger att det är bara att bita ihop. Vill man inte svika någon så gör man inte det. Kanske är jag svagare än andra, eller så har inte dom samma problem som jag har. Har ju fått höra ett antal gånger att man inte är som alla andra, att man är "udda" så att säga. Det ligger nog mycket i det.

Men det är också så som alla brukar säga till mig, att jag måste sluta grubbla. Hade jag inte tänkt på saken så hade nog det här aldrig hänt. Var ju tanken som var så lockande.

Ääääh fan, vet inte hur jag ska förklara. Känns som att den här bloggen bara blir rörigare ju mer jag skriver. Iofs sällan det är någon mer än jag själv som hajar vad jag snackar om.

Nu har det kommit fram, mina lögner är ute i det fria.

Det känns bra att jag nu åtminstone kan säga att jag gjort någonting rätt, dvs varit ärlig och talat om hur det låg till. Svårt var det, och utan den där lilla extra pushen hade det nog gått ett tag till innan jag hade fått det sagt.

Nu får jag bara fortsätta leva med oredan som jag ställt till med.

Det hade slutat på det här sättet förr eller senare, vilket jag vetat innerst inne och ändå gjorde jag det.

Inte konstigt att mina ord låter ihåliga efter en sån handling, men älskar henne faktiskt. Det fanns en sammankoppling mellan oss som jag aldrig haft med någon annan..så stark att jag trodde den övervann allt.

Men den gjorde inte det, den stoppade mig inte från att ragga likförbannat som jag alltid gör. Att jag ska vara så svag, att några få ord är allt som behövs för att jag ska falla dit..bete mig som det svin jag är. Alla vet snart om det, och dom utnyttjar det. Jag får skylla mig själv, är ju från mig dom har fått reda på det.

Vill inte bli förlåten, att svika en vän på ett sådant sätt som jag gjort borde näst intill ge dödsdom. Mitt svek kommer alltid vara inpräntat i mitt bröst för evigt, men tror ärligt talat inte det kommer hindra mig från att göra fler liknande misstag. Jag har aldrig lärt mig innan så varför skulle jag göra det nu? Därför känns det på sätt och vis tryggt att hon inte pratar med mig, en ängel som hon borde inte ha å göra med svin som mig. Det finns mycket mycket bättre människor, som ger  henne det hon förtjänar.

Grät hela natten, sov inte en blund. Tog bort mig från alla sidor jag fanns så det inte ska finnas någon risk att jag sårar någon mer än jag redan gjort. Jag har inte ätit mer än en smörgås, min aptit är helt borta..mår illa konstant. Har tankar på att åka uppåt och vara ensam ett tag, om det inte vore för alla dessa jäkla extrapass  jag fått just nu. Behöver verkligen komma bort, kan snart inte spela för min omgivning längre.

Det bästa jag någonsin haft är nu borta, och det är mitt eget fel. Den här gången hann jag svika först.

Låter sjukt, men skulle vilja göra en tatuering som minne. Något som hela tiden påminner mig om allting. Om alla roliga saker vi gjort, om henne, om mitt svek..allt! Tror jag ska boka tid för det ärligt talat, men lär ju inte finnas någon på länge, senaste jag hörde var att det var fullbokat fram till januari.

Du kommer förmodligen aldrig läsa det här men vill i alla fall säga förlåt. Dom orden betyder nog ingenting i dagens läge, men jag menar det. Vill inte bli förlåten, men vill i alla fall säga förlåt. Vet att du kommer hitta en pojke och en vän som behandlar dig så som du förtjänar, som den ängel du är.

Jag ville inte vara en i mängden, men det va precis vad jag gjorde mig till.

Finns ingen som du.

Hatar mig själv för det jag gjort, men kan aldrig få det ogjort.

"Everything happens for a reason"...kommer ta lång tid för mig innan jag kan förklara den här händelsens innebörd.