Hörde orden från mammas läppar, men jag såg nog ut som att jag inte hade hört vad hon sagt. Stod där och låtsades vara näst intill helt oberörd. Kanske för att jag inte ville höra..

- Hon har fått reda på att hon har leukemi.

En av världens mest överenergiska människor som finns, precis som dom flesta i våran släkt. Bara 2 år äldre än mig och så glad person som ska göra allting och gärna samtidigt också. Nu ska hon börja med cellgiftsbehandling, se om det löser sig. Vet inte ens hur många gånger hon varit till sjukhuset och bytt ut sitt blod innan hon fick reda på detta, utan några som helst resultat.

Tänk om hon inte blir frisk..

Hur skulle det bli? Träffar henne inte så ofta längre, men alla släktmiddagar..va tomma de skulle bli. Och hur skulle släkten bli? Se alla i ett slags svart moln. Jag hoppas verkligen att hon blir frisk.

Gaaaaaah!

Jag drömde om L i morse, det va så otroligt jäkla verkligt. Det passade in i dagen osv så kändes verkligen som det hände.

Han sa att han hade saknat mig och så, saknat att vara när mig.
Och kramarna alltså.....
Varför måste vissa människor kunna sätta sig så otroligt rejält i skallen?

Jag har sagt jag ska hålla det hela på en kompisnivå, men det blir inte lätt om mitt huvud ska ge mig sånna här drömmar varje gång jag ens pratat med honom på msn.

Men kan ju inte förneka att jag så gärna skulle vilja träffa honom igen.

Så var den här, den stora dagen.

Dagen då jag fick en kick i magen som sa "du är stor nu".
I och för sig så har jag ju vetat det ett tag nu, men det blev så uppenbart nu. Det här var första julen som jag inte fick några pengar att handla för på mellandagsrean men mina syskon fick det. Men det är ju ingenting som är konstigt med det, med tanke på att jag har en egen inkomst nu. Dessutom får ju mamma oftast låna pengar av mig så vore ju i princip korkat om hon skulle ge mig pengar att shoppa för.
Nu sitter man på jobbet, och det känns som att det var ett misstag att ta på sig att jobba på julafton. Jag tänkte att vi redan skulle ha gjort allt med familjen då så det var liksom inget problem, men nu sitter familjen och äter julmiddag tillsammans medan jag sitter "ensam" på jobbet och äter min "goda" julmat och glor på tvn.
Dessutom är ju alla vänner upptagna med sina familjer så man känner sig ännu mera ensam här. Men är ju bara 13 timmar till så slutar man jobba och får komma hem.

I ungefär ett halvår nu har jag klagat hos mamma om hur jag skulle vilja bli riktigt sjuk snart för att det hela tiden har känts som att jag är på väg att bli sjuk. Eller ja, det har kommit och gått dvs men har därför inte riktigt känt mig frisk heller.

Men så igår, då ville jag bara dö. Det kändes som att varje sekund var en kamp för att inte spy bland alla människor. Jag kunde inte titta på någon för jag hela tiden fokuserade på min andning, men kan kunde känna alla ögonen på mig. Jag kunde inte ens sitta upp, fick ligga ner för att kunna hålla huvudet någorlunda lugnt.

Så måste man gå 2km extra på vägen hem vilket inte gjorde det hela mycket skönare direkt. När jag kom hem ville jag bara somna och sova länge länge, så att man skulle må bättre när man vaknade. Nog för att mycke av det släppte framåt kvällen, men mådde fortfarande illa. Jag va så sugen på all julmaten som fanns i kylen, men ingenting smakade som det skulle.

Och idag trodde jag definitivt att det skulle vara över, trodde ju att det bara va en otroligt rejäl basksmälla, men inte då. En timme efter att jag vaknade idag så började det igen. Och så fort jag försöker äta någonting får jag jätteont i magen.

Förhoppningsvis kanske man blir ordentligt friskt efter det här då. Men var ju lite olägligt som vanligt att jag skulle må kasst nu vid jul när det är massa mat, uppståndelse och grejer, och jag dessutom skulle jobba. Hoppas dett har gått över imorgon för det tär även på mitt humör.

Typ bästa dagen på länge, jag vet inte vad jag ska säga!

För det första så pratade L med mig, det gör hon i och för sig varje dag nu, men idag var det verkligen verkligen som förut. Och för första gången sen jag klantade till mig så sa hon att hon ville jag skulle komma dit. Jag kan inte ens beskriva hur otroligt mycket det värmde att få höra det!
På toppen av det hela så har jag börjat att prata med L.K igen, eller jag ska väl egentligen inte uttala mig om det ännu för vi har bara snackat på msn 2 gånger. Men ändå, han har varit tyst i ungefär 2 månader och sen kommer han och säger hej. Och det är nästan som förut igen, det kändes så skönt! Tänker inte hoppas på att det kommer bli någonting mellan oss, men om det funkar som nu så kan vi åtminstone vara vänner och det vill jag verkligen.
Små tecken på att man är på väg uppåt igen, är väl för att året snart är slut. Jag vet att det låter vidskepligt, men jag har verkligen fått för mig att det här året typ är "förbannat" och att allting kommer bli bättre efter nyår. Så fort det nya året börjar ska jag lämna allting bakom mig. Bara någon vecka kvar nu sen kan jag pusta ut.

Om jag en gång betydde något, så gör jag i alla fall inte det nu. Många gånger spelar de nog bara att de bryr sig, när det senare blir rätt uppenbart att de inte gör det.

S lovade mig att jag skulle få se honom idag, för annars så ville jag inte träffa honom. Blev samma som för 4-5 år sen när han lovade mig att hämta mig, han hörde inte ens av sig..inte den här gången heller. Inte ett ljud på hela dagen, bara smiter.

A lovade att han skulle tatuera mig, sen blev det tyst. Han sa efter 14e för innan dess var det fullt upp, sen blev han tyst. Inte ett ljud, inte ett hej eller någonting.

Och I som skulle pierca mig kom med en massa ursäkter. När hon hade slut på dom så sa jag bara att hon skulle säga till när hon kunde göra det, och sen blev det tyst. Vi har inte pratat alls sen dess.

Vänner alltså.... "jag kommer alltid ställa upp för dig, du kan snacka med mig om vad som helst, jag finns här för dig jämt".... visst.. utom kvällar, helger, när jag är bakis/trött, är med mina polare eller hittar något skoj på nätet. Är det inte så??

Det som smärtar mest är den här "tortyren" som pågår. Vet inte om det är min hjärna som spökar med mig själv eller om det faktiskt är så som jag upplever det. Hon säger att jag ska lägga det hela bakom mig och glömma, men det är lite svårt när hon varje dag i var 4e mening ska nämna hans namn. Inte bara hans namn, utan även allt han säger och vill och gör.

Sotis? Ja, kanske man kan säga. Sotis på att se/höra hur pass jäkla bra dom verkar komma överens nu för tiden medans våran vänskap i princip är helt kvaddad. Jag känner mig som luft, nej inte luft..för de klarar sig ingen utan. Jag känner mig som smutsen på någons golv, en irriterande sak som bara finns där för att ingen har orken att ta bort det.

Jag tar nog hellre att hon inte pratar med mig alls än att se varje dag hur våran vänskap har förändrats. Känns som att vi knappt har någonting att säga till varandra, hon ringer inte längre och vi pratar inte ens om att träffas nå mer. Det gör ont som satan, känns som ett stort hål inom mig som bara värker!

Okej, när det gäller L så är det jag själv som gjort att hon inte längre kan lita på mig, och då betyder man inte mycket längre. Men alla andra då..har jag gjort mig förtjänt av det där också? Är det jag som är en så hemskt person att jag blir betydelselös?

Inte nu igen..

Var hem till K igår igen och sov där. Är väl lite mer än en månad sen jag sist var dit. Och mycke hände ju därefter, som fick mig att tveka på hans ord och hans avsikter och som även pressade på mitt självförtroende.

Så då inatt hände nått som inte hänt på länge (snart 2 år sen), jag fick panik. Skallen satte igång att flasha upp minnen i huvudet, osäkerheten på mig själv, bilden av mig själv på cam häromdan osv. Jag började huperventilera, det svartnade för ögonen och kroppen liksom försvann. Såklart började jag gråta som en jäkla idiot också. Jag tyckte så synd om honom som fick vara med om det hela. Han trodde ju att han hade gjort något fel, och inte kunde jag få fram ett ord heller eftersom jag inte ens kunde andas normalt. Kunde bara skaka eller nicka på huvudet och hoppas att han förstod.

Jag kunde inte heller förklara sen vad som utlöst det hela eller vad som hade farit igenom mitt huvud. Som tur var han väldigt omtänksam, även om han inte förstod riktigt vad det var som hade ägt rum dessa timmar. Blev sent i säng pga allt detta. Jag kände mig så jäkla hopplös som alltid ska ställa till med en massa saker non-stop.

I morse (eller ja, vaknade ju inte speciellt tidigt) så skämdes jag verkligen för allt som hade hänt. Jag vågade knappt säga ett ljud till honom. Sände nog ut väldigt fel signaler, verkade nog väldigt ignorant.

Den jag ville ignorera var mig själv.

Cammade med R idag igen, men den här gången va det inte alls lika roligt. Jag mådde nästan illa av att se mig själv på den lilla bildrutan. Hur har jag kunnat låta det gå så långt? Hur har jag kunnat låta mig bli så otroligt stor, mullig, överviktig? Det var som att valkarna inte hade något slut.

Visst, han och många andra säger att jag är fin "precis som jag är" och det kan jag väl gå med på att dom tycker. Jag tror inte det är så att dom ljuger. Men jag lyssnar ändå inte, för det här är inte jag. Även om dom älskar det dom ser så är det inte mig dom ser. Det här är helt fel skal, det är inte meningen att jag ska se ut såhär!

Känns som att mina försök att gå ner i vikt är ändlöst många. Men dom varar aldrig längre än 2 veckor, sedan börjar min självdiciplin svikta ochjag låter suget och latheten ta över. Sen ger man upp och återgår till den onda cirkeln av tröstätande och tårar över något man själv har lösningen till.

Hur länge ska jag låta detta pågå? Om jag bara fann mig en egen lägenhet så vet jag att det hela skulle bli så mycket lättare, precis som förra gången. Alla dom största orsakerna till problemet skulle försvinna.

Någon som kan ge en hyra ut en lägenhet till en timanställd, snälla...