(obs! Bilden är fejk, dvs snittet är inte äkta! Inte min bild, fann på nätet)

Det är ingen tvekan om saken, alla har vi problem.

Skillnaden mellan oss alla är hur vi ser på dom.

Jag har många vänner som talat om för mig hur hemskt dom mår och att dom inte vill leva längre. Varför ge upp? Mina vänner är fortfarande unga, och har större delen av sitt liv framför sig. Och det vill dom avsluta bara för att det är tungt just nu. Jag säger inte att dom inte har anledning till att må dåligt, jag vet inte ens om hälften som dom har varit med om innan, och dom saker jag vet att dom varit med om kan vara väldigt tunga. Men vet att dom inte varit med om något så jävligt att det är värt att ta livet av sig för. Vet att livet kan vara riktigt jävla tungt under en lång tid, men man måste ändå se att det har ett slut.

Jag känner människor som har haft det så mycket jävligare, men som inte klagar ett enda jävla dugg. Dom bara tar dagen som den kommer, kämpar sig igenom bit för bit. Känner en polare som har en pappa som knarkar och en mamma som är alkolist, han får sköta allting hemma och har knappt några pengar. Men han klagar inte en enda sekund.

Vem fan har inte varit med om hemska saker liksom. Min pappa har varit alkis i flera år, fått utbrott och grejer, skadat folk (dock inte allvarligt), skrikit och gapat och kastat saker (jag fick nästan en sticksåg i skallen en gång). Min farbror har hållt på med diverse olagliga saker, tagit amfetamin  och suttit innen för narkotika-innehav. Jag var mobbad i skolan mellan 4an och 9an, jag hade bara en enda "vän" i klassen och hon spred alla mina hemligheter till andra i skolan och även falska rykten om mig. När jag var ungefär tolv år blev jag nerbrottad på marken, fasthållen och antastad av min pappas väns son som var minst 7 år äldre än mig. Alla jag anförtrott mig åt har berättat saker för någon annan så jag har väldigt svårt för att lita på människor. Jag har blivit utnyttjad/lurad för sex. Min brorsa har börjat få problem med alkoholen, ser det i hans ögon, samma som jag sett så ofta hos pappa. Min andra bror har börjat fest på tok för tidigt.
En massa klagande? Nej jag bara berättar, visar att alla har skit i sitt liv. Men det man måste tänka på är att det finns alltid någon någonstans som har det värre än vad du själv har. Och det som inte dödar en härdar en, eller hur?

Visst, du slipper allt det som är jobbigt om du bestämmer dig för att ta dit liv. Men tänk också på allting som du då missar. Och framför allt, tänk på alla som du lämnar bakom dig..föräldrar, syskon, släkt, vänner och bekanta. Du kanske tror att ingen skulle bry sig, men du skulle bara veta hur fel du har. Det finns ingen i hela världen som verkligen är hatad av alla. Många kommer gråta om du försvinner, för att inte tala om de personer som säkerligen kommer klandra sig själva, för att dom inte såg eller för att dom inte kunde stoppa dig. Är det verkligen värt det?

Om nu livet är så himla hemskt nu så kan det väl inte gå annat än uppåt?

Det gör ont att se att så många av mina vänner mår dåligt. Försöker lyssna, stötta och muntra upp..men det känns som att man inte är till någon större hjälp. Inget man säger får dom på bättre tankar.

Ska man bara stå och se på? Hoppas att dom inser sitt eget bästa till slut?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag vet inte vad jag känner... På sätt och vis känner jag mig orolig, och på sätt och vis inte.. Om jag listat ut hans personlighet som jag tror så kan det lika gärna vara något han skriver bara för att se min reaktion..  Vet dock också att han ...

Mamma berättade att min kusin under senaste sjukhusbesöket (är ju dit varje vecka) fått reda på att dom har hittat en tumör. Var det i ryggen sa hon? Vilket som så ska dom försöka operera bort den nästa gång. Operation...vilken är det nu i ordningen?...

Nu när jag talat om för Erik att jag är intresserad av honom och försöker fokusera på att gradvis visa det för honom, vilket är väldigt svårt för mig, då kommer det en hel hög å flirtar med en!   Det är ju så otroligt jävla typiskt.. Blev erbjuden ...

Att göra min senaste tatuering va det bästa jag gjort. För att nu har alla något att prata med mig om, folk kommer fram till en och frågar saker. Man känner sig speciell. Har iofs aldrig haft speciellt svårt för att prata med folk ute på krogen, men ...

Tomhet. Det är en känsla jag riktigt hatar.  Hur man kan känna sig ensam i ett rum full med människor. Hur saker kan spelas upp runt omkring en men man själv inte medverkar. Man sitter som en zombie! Bortom kontroll..   I lördags kände jag en irrita...