Varför kan man inte få styra sina känslor, snälla..

Vad finns det för mening i att stå där, vänta och hoppas på någon som man uppenbarligen inte kommer få..när det finns de som står där bakom och väntar på dig men som du inte vill ha? Vill ha förresten...kunde jag välja så skulle jag ju hellre vilja ha dom! Det finns ingenting som stör mig så mycket som det här tror jag.

Vet att MINST en av dom som står där bak och "väntar" på mig skulle ge mig allt det som jag behöver. Skulle få omtanke, närhet, ömhet, någon som lyssnar..hela köret. Varför finns inte mina känslor där?! Gör riktigt ont att se hur dåligt han mår bara för den "enkla" anledningen att han inte får mig. Kunde jag välja skulle jag styra mina känslor dit, men det kan jag inte.

Vill banka mig i huvudet med en stor gigantisk klubba! Tänk inte på honom, tänk inte på honom, tänk inte på honom! Kunde han inte vara ett svin, snälla gör mig den tjänsten, gör honom till ett svin! Vore så mycke enklare att gå vidare om jag kunde vända mina känslor till hat, men hittar inga fel på honom. Inget utom osäkerheten på sig själv som jag vet bara är för nu.

Något annat som stör mig är vissa personers "lätthet" på känslor. Visst jag är jäkligt snabb på att bilda en uppfattning om en person, fastna för dom och få känslor för dom. Men nu är det två stycken killar som börjat snacka med mig för bara några dagar sen, och som påstår att jag är så underbar. Hur kan dom veta det när dom inte känner mig? Dom har inte ens frågat mig om mig själv så vad kan dom veta? Båda säger dom vill träffa mig för att se vart det leder, säger att dom är villiga att flytta..för min skull :S  Skulle aldrig vilja ha den pressen på mig, att de flyttat för att vi ska bli någonting..då känner jag mig tvingad till att det måste fungera. Ena killen satt till och med och kallade mig för älskling, men då sa jag ifrån. Jag är inte en sån som tar lätt på sånt som "älskling" och absolut inte på "jag älskar dig", det är inte många jag sagt det till..utom när man va liten då (pinsamt nog) men det var då det. Det är just deras lätthet på känslor som får mig att backa ifrån dom, skulle inte ens kunna träffa dom utan att känna press och orohet för att det skulle blåsa upp till världens enorma grej.

Hur har allting blivit såhär?

Känna en hand emot min kind, fingrar som dras igenom mitt hår.

Lätta läppar som sakta närmar sig mina längtande läppar.

Känna en närhet så varm och betryggande.

Att kunna vara ensam men inte känna sig ensam.

Höra ett enda pip och känna hur fjärilarna i magen börjar röra på sig

En enda bild eller tanke gör att ditt hjärta nästan smälter.

Sitta på bussen eller hemma, full av väntan och iver.

Första blicken, första kyssen, den första natten.

Stekhet värme inombords utan en enda beröring.

Känna sig omtyckt, saknad, älskad, vacker, uppskattad, respekterad och mycket mycket mer. Få livet att öka i meningen för att man har någon att dela det med.

Promenader, ligga och se på stjärnorna, sitta i mörkret på bion och bli uppslukad i en bra film, stå vid stranden och se ut över vattnet, prata om allt och ingenting tills solen går upp, spela tv-spel tills tummarna ramlar av, ut och festa med vänner och bekanta, ta ett varmt bad, dega framför tvn en hel helg och se på meningslösa repriser.

Så obekant och nytt, men ändå en..behaglig känsla.

Vet dock inte vad jag ska säga eller hur jag ska vara,,nog för att man alltid ska vara sig själv. Är dock inte lika lätt att hålla koll på vem man är när man helt plötsligt börjar tänka på vad man gör.

Blev ändå chockad över min starka reaktion idag.

Va väl för jag kände mig så blottad och sårbar. Men ändå, är ju inte så att det är någonting seriöst..bara prat liksom. Ändå blev jag så *förvånad*

Nästan lika förvånad över reaktionen som känslan *skrattar*

Ändå är det han som mest fyller mina tankar. Allt bara för att man pratar igen. Ville inte bli såhär igen ju. Känner mig ännu mer osäker på mig själv den här gången. Men det är så skönt när vi pratar nu och det är precis så som det va när vi började snacka..samma småflirtande från hans sida, livlig fantasi och våran dåliga humor. Frågan är hur bra det är, vill inte fastna där igen om han inte vill något. Vet ju att han fortfarande har problem, så varför kommer han nu? Han gav mig ett "erbjudande" som ja inte vem om jag ska tacka ja till eller inte. Vore nice att få träffa honom, men samtidigt känns det så nervigt efter så lång tid..och så ska alla andra vara med...kanske i och för sig är bra om det känns stelt.

Har tänkt på hans famn så mycket senaste dagarna, första gången vi träffades spelas upp som en film i mitt huvud om och om igen. Kan någon trycka på stopp? Ännu bättre, är det någon som kan spola tillbaka tills dess? Sen kan vi köra allting i slow motion så jag kan få ta in varenda bit av den kvällen en extra gång. Kan inte minnas när jag senast hade det så mysigt.

Är det bara drömmar som ska ske nu så vill jag bli väckt!

Är dett mitt humör som ändras i takt med att människorna ändras?

Eller är de dom som ändras i takt med mitt humör vrider?

Det är en fråga som jag ställer mig rätt så ofta faktiskt..

Först tycker jag att de är dom som ändrats..dom är lite korta i tonen, eller snäser mot en, kanske är dom lite kall. Kan ju vara åt det positiva hållet med, helt plötsligt så flirtar dom, eller flamsar omkring osv.
Sen kommer jag och tänka på att jag är annorlunda. Är det inte så att jag tycker personen är kort emot mig bara för att jag är extra känslig idag? Va de inte så att jag va kort emot personen först?
Är väl egentligen bara dom som kan svara på hur det ligger till..

Det finns i alla fall 2 vänner just nu som jag tycker ändrar sitt beteende i princip varje dag. Enda dagen är man tighta, oskiljaktiga..riktig "perfect match" så att säga. Nästa dag säger dom knappt ett ljud, konversationen känns stel och påtvingad. Och ibland känns de nästan som att dom inte vill ha med en å göra. Gillar verkligen inte dom dagarna. Mår så dåligt av detta jojjande. Tror man är på en "nivå" för att 2 dagar senare inse att man inte ens var i närheten. Vill hellre veta var jag står, även om de är på botten.

Känner mig så osäker på var jag hör hemma någonstans..

Känner mig ganska så undanknuffad nu för tiden..

Aldrig har jag känt mig så smutsig som jag gör just nu..

Efter jag skrivit den här bloggen (och en till) ska jag ställa mig i duschen och skrubba tills huden bränner röd och fin. Kan man skrubba bort en del av sitt förflutna? Tror absolut inte det går om man inte gör en förändring i framtiden, och det vet jag att jag inte kommer att göra. För om någon dag eller två kommer jag tänka precis som vanligt igen.

Oturs siffran 13..för någon dag sen va den bara en siffra, nu vill jag spotta på den! Tårarna är inte långt borta bakom mina bekymmerslösa ögon.

Att en persons ord kan väga över alla andras, visst är det lustigt? Beror väl på att jag vet att hans ord inte är långt ifrån sanningen. Ändå vet han inte ens om hälften, och tur är väl det. Jag skäms när jag tänker på hur han ser på mig...kan riktigt känna hur bakterierna kryper runt på mig.

- Skulle aldrig ta i dig med tång men..

- Synd på så fin tjej som dig.

- Du verkar riktigt trevlig.

- Jag är en bra kille, jag kan inte ha någon som dig.

Känner hur jag sjunker under hans fötter, lägger mig ner på marken för att kräla med maskarna. Skammen lägger sig över min hud som ett skal, känner hur det blir svårare att andas. Jag kommer inte ut!

Vet inte vad jag skäms över mest egentligen. Det jag gjort..eller det faktum att jag faktiskt trodde att HAN var en player, att jag trodde han var en lätt match att få. Nedtrampad av någon som jag trodde en av "min egen sort", kan det bli mera pinsamt? Tänk va långt ner på botten man måste ligga.

Han har rätt, ingen kan ha någon som mig. Strunt samma antalet, vet de finns de som haft fler än mig. Men tänker på allt annat som jag gjort också. Hur betydelselöst allting varit, nästan aldrig funnits några känslor inblandat. Alla ord, alla bilder, alla samtal.. Just nu känner jag mig illamående.

Tänk om min familj såg vad som fanns på insidan. Det vänder sig i magen.

Alla vänskaper som jag förstört med mina tankar och handlingar.

Sjukdom..tänk va otroligt rätt han hade när han sa så för länge sen.

Men sjukdomar har botemedel eller hur? Det finns ju viagra, ge mig en tablett med motsatt effekt tack! Ser hur folk tappar respekten för en just för man är så lätt att få dit man vill. Ett nej försvinner så lätt ur mitt ordförråd om man ignorerar det några gånger. Först så stark, men snart på tok för svag. Kan inte tala, inte andas, kan inte ens stå. Tankarna blir fler och fler och går till slut inte att hindra. Samtidigt står samvetet och sparkar mig på smalbenet, får mig att må illa men suget är starkare. Samvetet försöker skrika men den överröstar aldrig den snabba pulsen.
Så fort det är över och pulsen ebbar ut så hör jag samvetets röst och jag får panik. Jag inser vad jag precis har gjort och jag börjar gråta. Skamset lägger jag mig i fosterställning, skyddar mig från slagen som min hjärna nu delar ut. Hur kunde jag låta det här hända när det inte var vad jag ville?

Vill inte prata med någon, kan inte se någon i ögonen, kan ibland inte andas. Jag vill gå och sätta mig ihopkrupen i en mörk vrå och hoppas att jag kan gömma mig, till och med från mig själv. Rör mig inte, jag är så smutsig!
Hoppas att jag inte smittar..

Obotad, rädd och misslyckad åter igen. Vissa är inte meningen att de ska vara som andra. Men vad är meningen med det? Någon dag kommer jag att få veta.

Den så kallade svartsjukan är verkligen en idiotisk sak.

Varför kan man inte glädjas åt att andra har det bra? Försöka se det som en möjlighet, ett hopp istället.. "kan han/hon så kan jag!"..eller hur?

Nej, istället ska man bli arg, ledsen och ännu mer osäker på sig själv. Så ska man gärna snacka skit om dom som har det så bra, eller försöka att förstöra för dom så att dom har det lika dåligt som en själv. Till vilken nytta?!?!

Det bli ju inte bättre för en själv, eller hur?

Jag är en sån som fullkomligt HATAR svartsjuka på alla sätt och vis. Finns inget som irriterar mig så mycket som svaga jävlar som måste snacka skit om andra bara för dom egentligen är avundsjuk. Bara för den andra personen har lite finare kläder, är lite mera social, är lite snyggare, har lite längre ben, får dom snygga killarna/tjejerna, sjunger bättre eller vadfaaaaan det nu är du nu tycker är bättre med dom.

Jag hatar det så fullkomligt mycket...men ändå är jag inte fri ifrån det.

Varje gång jag blir avundsjuk på någon så skäms jag! För jag är sån som vill att mina vänner ska vara lyckliga, även om det så sker på min bekostnad..inte riktigt, men nästan... Ändå finns tankarna där.

* Han har bättre kontakt med henne än vad jag har

* Nästan alla älskar henne, men i princip ingen som älskar mig

* Det är fler som respekterar henne

* Han är bättre självdiciplin än mig

* Dom är alla så mycket finare än mig

* Han har bostad och stor inkomst som inte jag har

* Hon är så mycket bättre än mig

* Dom alla hittar någon att dela sitt liv med

* Dom pratar med varandra

Det är inte klokt vilken jäkla äganderätt jag känner att jag har på många människor. Konstigt nog sällan på pojkvänner, är i princip aldrig svartsjuk. Men när det gäller vänner, bekanta, folk jag varit/är intresserad av osv. Vissa skiter jag fullstädigt i, dom får snacka/umgås med vem tusan dom vill utan att jag bryr mig. Men andra bekanta behöver bara skriva hej till någon så känner jag som ett hugg inombords. Skulle nog se det som rädsla. Vetskapen av att dom har mycke mer att komma med än vad jag har att ge. Kommer dom se den personen så vet jag att jag kommer att knuffas ner. Min plats kommer att bli utbytt.
Men jag vet att jag borde låta bli. Om det är så att jag blir utbytt så är det för att det ska vara så. Jag borde tänka på dom andra. Dom kommer ju säkerligen få det så mycket bättre, för dom behöver varandra. Men ändå tänker jag på mig själv. Jag skäms för mina tankar...

Blädrar tillbaka i det förflutna även fast jag vet att jag inte borde.

Det som skett har redan skett och ja kan inte göra det ogjort.

Ändå smärtar det när jag läser de orden, så mjuka men ändå med oerhört hård innebörd. Vissa skulle nog inte ens blinka till när det läste, men det gör jag. Det är så stor skillnad på något så litet som "var" och "är" om man vet innebörden av det. Jag vill gråta, vet att jag hade gråtit för det om det vore förut. Nu känner jag mig bara tom när jag läser det.

Jag har vetat att såren inte har läkt, men trodde ändå..dumt nog..att vi hade gått vidare så som hon sa. Men när jag läser så ser jag hur mycket det varit i hennes tankar, hur mycket det förändrat fast hon inte vill säga. Kan inte låta bli att känna mig lite lurad, påljugen en fasad..kanske mer för hennes skull än för andra..men likväl lika sårande. Men måste ändå medge att jag hellre skulle vilja att hon la all sin sorg och hat på mig än att låta den förstöra hela sitt liv. Ser hur alla problem tynger ner henne även om hon säger långt ifrån allt till mig.

Hur kan man såra en ängel, så ren och fin?

Kanske är det så att dom blir mer sårade än andra just för dom är så sköra?

Varför en ängel tänker du? Hade du träffat så hade du vetat. Inte som någon annan..säger inte perfekt men oh, så speciell att det slår allt du någonsin har skådat. Om någon tittade förbi hennes utsida skulle de alla, precis som jag se att hon skiner som ingen annan. Kärlek tänker ni? Ja som vän, även om jag aldrig igen blir hennes vän. Trampar på mig själv denna blåsiga natt, trycker ner och fimpar mig själv under samvetets sko. Finns nog inget jag kommer ångra så mycket som de sveket mot henne, kommer heller aldrig förstå hur jag kunde låta det ske.

Är konstigt att även nu när jag hittat min dubbelgångare så känner jag att hon saknas. Även om vi pratar om så mycket mer än jag någonsin har kunnat göra, så saknar jag hennes ord. Helt annan nivå som jag inte borde fått nå upp till. Är ju samma med olycklig kärlek egentligen..varför visa en människa något som de inte kan få? Är det ett stort hån, för att trigga oss lite lite extra? Då borde inte livet håna de som inte pallar trycket. Tänk på alla liv som själva avslutats för de tror att saker och ting aldrig kommer att lösa sig. Är det rättvist? Jag har ibland fått höra att svåra saker händer bara de som klarar av det..och ibland har jag trott på det. Men vore det inte så då att ingen skulle ta självmord? För då har dom ju gett upp på ett liv som uppenbarligen va för svårt för dom.

Känns som att jag kommer få den här bloggen att fortsätta i evigheter för just nu är de full ström i min hjärna, tankarna flödar igenom på ett led för en gångs skull. Känns som att ja borde skynda ner med allt nu medans det är klart i skallen. Men vill inte göra den superlång och obegriplig, så jag avslutar den nu, rakt av utan slut eller sammanfattning. Grubbla själv eller ge tusan i det.

Jag faller på väg mott marken. Sträcker ut min handen för att ta tag, men det finns ingenting där. Fanns det överhuvudtaget något där ifrån början eller va det bara en bild skapad av mitt eget huvud?

Alla säger att man ska tänka på sig själv, ta hand om sig själv i första hand.

Men hur gör man om JAG är delar av alla som finns i min omgivning?

Att min bror dricker för mycket när det är något som han inte törs säga, det är en del av mig. Att min mamma jobbar ändlöst med timmar varje månad för att vi ska kunna ha det bra, det är en del av mig. Att min granne låg sömnlös ibland för hon inte vågade tala om för sin mamma att hon blivit våldtagen, det är en del av mig. Att min mormor kommer hit och städar för hon inte har någon i sin lägenhet som lever, det är en del av mig. Att min bästa vän vill ta livet av sig för att alla sviker henne, det är en del av mig. Att min kusin håller på att tyna bort och vägrar inse det, det är en del av mig. Att min väns hund blir otroligt "illa/strikt" behandlad, det är en del av mig. Att min gamla klasskompis inte har råd att gå på körskola, det är en del av mig. Att min barndomskompis blev anmäld av sitt ex och fick gå med fotboja, det är en del av mig. Att min pappa dricker varje dag och min farbror suttit i fängelse, det är en del av mig. Min plastsyster alla tårar om nätterna, det är en del av mig.

Allt som jag ser och hör, det hugger inombords. Smärtar som ett stort gapande hål i mitt bröst. Men det finns inget som gör så ont, som när någon tror att det jag säger inte är sant, att jag överdriver eller att jag inte bryr mig. När jag får den känslan vill jag verkligen inte leva. För om jag inte finns till så gott som jag kan för mina vänner, om de inte kan lita på mig, om de inte lyssnar på mig....vad har jag då kvar?? Ska jag lida för andra människors tomma ord? Antar att det är så världen är nu för tiden.

Min högsta önskan är att jag räckte till..inte för mig, utan för andra