Känner hur de tunna repet bränner runt mina handleder.

Försöker att dra och slita men kommer inte lös.

Ligger på sidan på golvet, händerna ihopbundna med mina ben.

- Det finns inget som du kan göra.

Känner rädslan som rinner igenom hela min kropp

En hand sätts bestämt mot min hals och trycker sakta till mer och mer.

Jag känner hur det blir svårare att andas.

Det suddas ut mer och mer framför mina ögon, snart är det alldeles svart.

Känner bett bak i min nacke precis innan jag försvinner bort.

Vaknar upp ur drömmen..förvirrad, kallsvettig och rädd. Var kom detta ifrån? Tankar som inte funnits där innan. Förstår inte vad som precis har hänt. Är det pressen som börjar komma till mig? Håller jag på att bli galen?

Är det den långa väntan som har fått mig att tappa förståndet?

Det är lustigt vilka olika slags vänner man har.

En del vänner som pratar, umgås och ha kul med en fram till att dom ser att ens ben börjar ge vika..då försvinner dom utom synhåll illa kvickt för att sen kika in då och då för att se om det hela har gått över. Sen har man de andra vännerna, de som i princip inte pratar med en alls förens dom ser tecken på att man mår dåligt. Då står dom där med axel, näsduk och öron i beredskap. De lyssnar, stöttar och förstår. Dom får en att känna att man faktiskt har riktiga vänner som bryr sig. Fram till att man börjar må bra igen, då försvinner dom in i sin lugna vrå igen och pratar med en mindre och mindre.

Alla dessa människor får mig att tveka, får mig att undra om de faktiskt tycker om mig eller om de bara lever på min "energi", uppfyller deras egna behov så att säga. Kan inte välja en av dessa grupper som mina vänner för båda mina sidor är ju en del av mig. Är det någon av mina vänner som älskar mig oavsett vad?

Den enda sanna vänskapen jag hade som jag inte hade några som helst klagomål på och som va mitt allt förstörde jag själv. Hur idiotisk är inte det? Men kan nästan inte låta bli att skratta åt hela situationen, att jag klagar över falska vänner och sen själv blir en falsk vän. Även om vi fortfarande är vänner så syns det solklart att såren är långt ifrån läkta, tror aldrig att dom kommer att läka heller. Känner sån enorm tomhet inom mig när jag tänker på det jag förlorat och förstört. Hon skulle bara veta hur mycket det smärtar inombords när jag ser hur dåligt hon mår. Vill slita ut mitt eget hjärta och ge till henne så hon slipper kännas smärtan från sitt eget härtas sorger. Vill sluta in henne i min famn och skydda henne från omvärlden. Känner mig så svag när jag ser att mina ord inte hjälper, att min närhet inte betyder något, att andra har tagit min plats i hennes hjärta.

Vill få ligga i någons famn, att någon håller om mig riktigt riktigt hårt, och att jag får gråta ut tills det inte längre finns några tårar. Att jag får somna där i den trygga famnen och sen vakna upp, känna fingrar igenom håret och värmen från någons hud. En kyss i pannan som sprider värme och glädje genom hela ens kropp. Någonstans långt bort ifrån allting, där ingen kan störa. Det är mina tankar varje dag nu för tiden, tillsammans med resten av röran i mitt huvud.

Vill avsluta med att önska alla som jag känner ett lyckligt liv, oavsett hur lite/mycket jag betyder för dom. Önskar dom hälsan i behåll åt dem och deras nära å kära. Tak över huvudet och pengar så dom klarar sig. Önskar dom små ting i vardagen som gör dom glada. Önskar dom en solig och fin måndag så dom orkar gå upp och fortsätta kämpa. Jag önskar att dom hittar det som de så länge har letat.

Jag har funderat lite såsom jag ju alltid gör.

Och i princip hälften av mina problem är någon annan.

Alltså dvs, när folk frågar vad det är som tynger mig så är det saker som: brorsans festande, släktingens sjukdom, bästisens kärleksliv, mammas lön, grannens ungdom osv. Visst, slänger även in saker om mig själv, såsom att jag känner mig ensam och misslyckad osv. Men det är ändå de andras problem som tynger mig mest. Deras problem tynger mig under dagarna medans min ensamhet nästan bara känns på natten.

Visst är det som A säger, jag är inte deras mamma. Men spelar det någon roll egentligen? Dom är ju alla mina nära och kära, människor som jag bryr mig om. Det är väl självklart att jag då vill hjälpa dom, skydda dom mot vad som komma skall, även om jag inte riktigt kan. Men folk är ju funtade så idag att var och en tar hand om sig själv, dom starka överlever osv. Folk trampar över andra bara för att dom själva ska komma någonstans.

När du väl kommer till livets slut, hur vill du bli ihågkommen? Jag vet inte hur det är med resten men jag blir då hellre ihågkommen som en omtänksam vän till dom flesta än som någon f-ing jäklarns vd eller kändis eller vad det nu är som folk vill bli. Visst, om jag inte bryr mig om dom så skulle jag må bättre själv, jag hade haft mindre som tyngde mig, men enligt mig så är det inte värt det. Är ingen vits med ett härligt liv om du ändå inte har någon sen som du kan dela det med. För vem stannars hos en kallhjärtad svinpelle?

Är samma som allas tjat om jobb, utbildning, körkort, förhållande, hem och familj.. när ska det hända? Vad har du för planer?  Varför har alla så himla bråttom, speciellt för min skull?! Man kan nästan känna hur stressade dom blir när man säger att man inte känner sån brådska med körkortet. Det är väl mig det skapar problem för? Folk är så angelägna att få allt som finns att få här i livet att dom helt glömmer bort att leva. Jag kan slå vad om att jag uppskattar betydligt mer saker här i livet än många andra gör. Jag har ju ett jobb som just nu fyller så mycket som jag behöver, och när det är dags så byter jag jobb..men det går inte i andras ögon. Jag måste komma hemifrån och de nu! Men hallå, det vet väl jag också..vem är det egentligen som lider mest av att jag fortfarande bor hemma? Det är väl ändå jag, och inte mina vänner och bekanta? Min mamma som borde vara den som klagar i sånna fall, hon är den som mest försöker hålla mig kvar hemma..så va inte oroliga ni.

Det känns som att människor lite har tappat greppet. Dom frågar inte om andras liv för att dom bryr sig om hur man mår, människor frågar för dom vill veta vart dom själva står här i livet i jämförelse med andra. Alla pratar om att var och en är unik, men samtidigt så ska det hackas på de som står ut ifrån "normen" som alla har inpräntade i huvudet.

Är det mitt eller andras problem att jag inte passar in i dagens jäktade samhälle? Jag tänker då inte låta dom pressa mig, jag tar livet i min egen takt och njuter av varje dag så mycket jag nu kan.