Varför måste man vara som alla andra?
Och varför måste vi alla klara av samma saker?
För länge sen så lät man ju bara dessa "knepiga människor" vara som dom är. Nu ska man stämplas, läggas i olika fack, gå till psykologer, botas.
Bota mig då!

Världen blir ju allt mer teknologisk...kan inte någon jävel fixa så vi inte behöver använda telefoner då?!! Är så jävla less på att undvika saker och ting bara för det "enkla" problemet att jag inte törs ringa ett samtal. Sätter mig i situationer som är jobbiga, pinsamma och dumma. 

Skit samma mina problem det skapar på fritiden. Men på jobbet....*suck*
Dom kan i alla fall inte skylla den höga telefonräkningen på mig. Förr var man tvungen att ringa om man inte kom till "punkt B" vilket gjorde att jag försökte släpa mig dit bara för att slippa ringa. Nu måste man ringa vare sig man kommer eller inte. Då har jag inget som hotar/motiverar mig till att gå dit. Jag hittar på mer och mer ursäkter. Tackar nej till pass för den enkla anledningen att slippa ringa de där jobbiga samtalen. 

Telefonfan styr mitt satans liv! Och det irriterar mig.. Finner bara mer och mer anledningar till varför jag älskade gymnasie-tiden. Önskar verkligen att den hade varit längre, eller att jag åtminstone inte hade återgått till noll därefter. Skulle ha letat ett jobb där, en bostad..någonting. Borde jag åka tillbaka dit? Vore det samma sak nu? Eller spelar platsen någon större roll egentligen?

Nu är det dags. I morgon är det en ny månad och en ny början, nu ska jag fanimej ta tag i mitt liv! Och jag vet hur lätt jag har på att tänja på gränserna när det gäller mig själv, så nu tar jag till hot. Har jag inte gått ner åtminstone 7 kilo till slutet på månaden så får jag inte köpa en ipod som jag velat ha i så många år. 

Kommer bli en tung sommar. Alltihopa på en och samma gång men det är det bästa sättet. Egentligen är det toppentillfälle då jag knappt kommer att vara hemma. Så ska man väl ta sig i kragen och försöka ta körkortet också på samma gång. Men hur ska jag hinna? Och just nu har vi inte ens en bil..

Måste verkligen sätta mer press på mig själv..

usel...
känner mig så jävla usel..

Vad ska man annars känna när man blir lämnad så?
Han frågade om det var okej..har jag rätten att bestämma över honom?
Klart att jag säger att det är okej.
Vad ska jag säga? "neeeeej, du måste stanna!" ....eller hur.

Smutsig!
Hur hårt ska man skrubba tro?
Kanske går inte fläckarna bort alls
Ska man bara dölja dom?

Läsa av andra människor..jag trodde att jag kunde
Atingen har jag mist den förmågan eller så har jag aldrig haft den.

Nu ligger jag här, övergiven..ännu en natt ensam.
Det verkade som han märkte av min besvikelse.
Ångest säger han, tror inte så mycket på det. 
Det var ingen som tvingade honom härifrån. 

Tänd, använd, fimpad....precis som hans cigaretter
Släng mig i soporna tack!
Ser i mitt huvud hur han skrattar åt mig..

Först var man pank. Sen så fick man pengar och man kände en lättnad. Nu rycks pengarna tillbaka. Eller, det bestämmer egentligen jag. Men finns liksom vissa saker som är viktigare än mina intressen. Det är sådant som alltid kan vänta. 

Upp i vikt, ner i vikt, och upp igen. Ska sätta press på mig själv, jag behöver mål! Gå ner 7 kilo på en månad, annars får jag inte köpa det jag så länge velat ha.

Omtyckt, ogillad. Aldring är det länge som någonting varar. Men ändå, igår blev man erbjuden närhet och jag blev helt ställd och backade. Ovana, rädsla? Varför vill han komma hit? Och med en vän, vad finns det här att göra? Sommaren har inte ens börjat, då finns det ingenting här! Panik. Jag stötte bort det jag så länge tjatat om.

Ingenting försvinner? Vart är det då?
Jag ser då ingenting av det som en gång var. Tårarna bränner bakom mina ögonlock men verkar inte vilja komma ut. Kan jag skrika? Vem kommer då höra, vill jag ens att dom ska höra mig? Alltid denna starka yta. På nätet jag faller, i mitt rum jag faller..men så fort jag syns så har jag min stora yta på. Dock grät jag inför min mamma för någon vecka sen. Jag klarade inte längre av pressen, och hon bad om ursäkt. 

Jag tar på mig uppgifter som inte borde vara mina. Men de uppgifter som faktiskt är mina, vad gör jag med dom? Ingenting. Hur mycket har jag missat/struntat i på sistone? I grund och botten förstår jag inte hur någon kan påverkas av vad jag inte gör. Jag satsar 110 när jag är där, men inser inte att någon märker när jag är borta. Tror att alla ska förstå. När blev människor tankeläsare? Berätta!! Jag skäms.. törs inte säga något..

Jaha..
Nu efter mycket om och men så har jag då varit med i en trekant.
Första gången banga tösen (skulle jag gissa) när jag väl kom fram efter en lång resa. Andra gången var det jag som bangade då det var min bästa tjejkompis, så de kändes bara fel.

Men nu så, igår träffade jag ett supertrevligt par. Lättsnackade människor som gjorde att man trivdes rätt snabbt med dom. Jadu, det var en upplevelse vill jag lova minsann.

Är mest av allt stolt över att jag vågade åka dit trots den enorma hjärtklappningen jag hade på tåget, kände mig till och med illamående av nervositet.

Drabbades av lite ångest emellanåt under dagen när jag var där, men jag sköt undan den rätt så fort ändå. Blev riktigt förvånad över mig själv.

Men måste medge att det var långt ifrån bästa form på mig. Mitt dåliga självförtroende har gjort mig så satans passiv! Något som jag verkligen måste jobba på. Men men, en klapp på axeln för min första gång i alla fall.

Innerst inne så vet jag..att den som borde tycka om mig själv, är jag. Så länge jag är nöjd med mig själv så är det skit samma vad andra tycker om mig. Men jag är inte nöjd med mig själv, och just därför tar jag åt mig av minsta lilla småsak i princip. Jag måste verkligen sluta med att knäcka mig själv! Jag säger hela tiden att jag måste bygga upp mig själv igen, men gör det aldrig.
Det är hela tiden så att jag låter andra problem komma ivägen. Eller, inte bara problem. Jag låter andra händelser komma ivägen. Ger mig själv hela tiden uppfattningen att jag kan vänta. Men det borde inte vara så! Även om jag bryr mig mer om andra än mig själv så är det faktiskt så att om jag själv inte mår bra så kan jag inte heller hjälpa dom i min omgivning. Så om jag inte gör det för min egen skull så borde jag åtminstone göra det för deras skull. 

Jag fokuserar hela tiden på mina dåliga sidor, låter det bryta ner mig..straffar mig själv dag efter dag för misstag som jag gjort. Borde istället fokusera på att belöna det bra saker som jag faktiskt gör. Det är lättare att ge andra råd än att följa dom själv.

Måste verkligen ta tag i min vikt också. Den är verkligen något som jag straffar mig själv för. Och den gör mig så otroligt osäker på mig själv! Tror det är därför jag gör mer och mer för att tillfredställa människor så dom tycker om mig, för jag tycker inte att jag har någonting annat att ge. Och de visar inte direkt motsatsen heller. Det jobbiga är att förra gången jag gick ner i vikt behövde jag inte jobba för det, så jag kan fortfarande inte det där med självdiciplin och att kämpa. Den här gången måste jag verkligen ta mig i kragen för att komma framåt. 
Någon som har något bra tips på hur man snabbast kommer över sitt sockerberoende? Vad kan man ersätta med? Blir alldeles vek, snurrig och får huvudvärk utan något socker.

Hur kan min bror vara den som bryr sig mest om allihopa, och samtidigt vara så totalt jävla iskall? När han är nykter är en stor egoist med enormt ägandebehov. När han dricker kommer det fram hur dåligt han mått för saker och ting, och hur mycket han faktiskt bryr sig om allt och alla. Även om hans humör kan vara jäkligt skiftande när han är full så måste jag nog erkänna att ibland gillar jag det bättre. Jag kan ändå förutspå hans skiftningar. Gillar dock inte den biten då han kommer hem blodig utan minne.

Hur kan saker vara så viktiga för honom?! Jag kan inte ens räkna hur många tusenlappar jag har spenderat på att hjälpa våran familj. Han kan man inte ens fråga om något utan att han lackar ur totalt. Jag kan fråga om jag får smaka av hans dipp och han säger blankt nej, trots att halva skålen sen står där en vecka för han inte vill ha mer. Våran bil gick sönder, bara pang och så stod den där. Eftersom brorsan snart skulle få körkort tyckte hon att det var självklart att han borde få en bil. Så istället för att lägga pengar på en bil till sig själv köpte mamma en bil till min bror. Det skulle hon aldrig ha gjort! Äganderätten, du vet? Vi får inte ta den bilen någonstans. Han går upp 6 varje morgon bara för att skjutsa mamma till jobbet så han kan ha bilen hemma sen, för det är hans bil. Vi skulle nu alla åka och handla för han skulle ha oljefilter och mamma skulle köpa färg. Vi brukar alltid åka allihopa. Men nu bara för det var hans bil så tyckte han att han skulle åka själv..tills mamma sa hon skulle ha färg, då ifrågasatte han varför alla andra också skulle med. Jag fullkomligt hatar hur han beter sig just nu! Som en liten jävla barnunge. Man försöker att prata med honom, men nej. Han tycker seriöst att vi ska ta bussen upp. När jag försökte förklara för honom att det är ju den enda bilen vi har, att han inte kan vara så egoistisk. Ja då vänder vi, "Visst, då är det väl inte min bil. Ta den bara, varsego." 
Så är vi alla i den här familjen, det är allt eller inget som gäller. Får han inte ha den helt för sig själv så ska han inte ha den alls. Nu fick han inte åka själv och handla, så då vill han inte åka alls. Vi har så jävla dåligt med pengar nu, hur kan han då tänka bara på sig själv?! Han får ju ha sin bil för sig själv när vi har råd att köpa en ny bil till mamma. Jag själv har inte en tv just nu för våran tv i vardagsrummet gick sönder, så då fick dom ta min in dit. 
När blev han så kall???
Pappa är precis likadan. Är väl därifrån det kommer, jävla gener. Pappa är alltid kort i tonen, och har ett humör som heter duga. Ett humör som alla är rädda för, utom jag. Men när han dricker ska han ha långa samtal om hur mycket han tycker om en och om allting han har gjort fel osv. Det är sen när han börjar nyktra till som man ska passa sig, det är oftast dagen efter som han får sina utbrott. Det är då ingenting som jag saknar.

Kan man ge dom ett piller varje morgon som ger dom fördelarna av alkoholen, men inte nackdelarna?? Snälla..