Får erkänna att jag i allt detta mörker som varit under en lång tid börjar se lite ljus. Fortfarande väldigt svagt, men är ändå ett litet ljus. Det är just det som jag har letat efter, motivationen till att fortsätta kämpa vidare framåt.

Står mer på mina egna ben nu för att inte tynga ner alla runt omkring.

Men ändå skönt att veta att man inte står helt ensam.

Måste lära mig skillnaden på att prata om mina problem och att hänga dom över andra. Kampen är ändå min att kämpa.

Pengar har vi nu, och bil.

Cancern som finns i släktkroppen vill inte försvinna dock.. om hon inte vore så jäklarns envis! Om hon bara kunde ta det lugnt ett tag, låta kroppen återhämta sig..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag vet inte vad jag känner... På sätt och vis känner jag mig orolig, och på sätt och vis inte.. Om jag listat ut hans personlighet som jag tror så kan det lika gärna vara något han skriver bara för att se min reaktion..  Vet dock också att han ...

Mamma berättade att min kusin under senaste sjukhusbesöket (är ju dit varje vecka) fått reda på att dom har hittat en tumör. Var det i ryggen sa hon? Vilket som så ska dom försöka operera bort den nästa gång. Operation...vilken är det nu i ordningen?...

Nu när jag talat om för Erik att jag är intresserad av honom och försöker fokusera på att gradvis visa det för honom, vilket är väldigt svårt för mig, då kommer det en hel hög å flirtar med en!   Det är ju så otroligt jävla typiskt.. Blev erbjuden ...

Att göra min senaste tatuering va det bästa jag gjort. För att nu har alla något att prata med mig om, folk kommer fram till en och frågar saker. Man känner sig speciell. Har iofs aldrig haft speciellt svårt för att prata med folk ute på krogen, men ...

Tomhet. Det är en känsla jag riktigt hatar.  Hur man kan känna sig ensam i ett rum full med människor. Hur saker kan spelas upp runt omkring en men man själv inte medverkar. Man sitter som en zombie! Bortom kontroll..   I lördags kände jag en irrita...