Dold

Varför är jag dold?

Hur länge ska jag gå med detta falska leendet?

Ord bubblar i min hals, och törs därför inte öppna munnen.

Vem ska orden rasa på?

Vill inte begrava någon såsom jag alltid gör.

Hur återgår man till den inkapslade människan man en gång var?

Skynda!

Häfta ihop mina läppar innan orden rymmer.

Sätter mina händer för munnen.

Förlåt om det kommer ut.

Så fort ni kommer nära så sätter jag dit ett leende.

Vad som finns bakom är min egen börda.

Den är bara MIN att bära.

Trött..jag är så trött.

Det känns som jag inte har sovit på evigheter.

Funderade länge på om jag faktiskt skulle orka skriva ett inlägg.
Ögonlocken känns väldigt tunga. Och så ska man iväg och jobba.. *suck*

Döljer så väl mina problem i verkligheten. Men när det väl kommer till denna internet-värld så kan jag inte hålla tyst. Måste ju få ut mina tankar och känslor någonstans?

K pratar inte med mig, för att han märker att jag är besviken. Han pratar om jag hälsar på honom, men så fort han märker att vi kommer in på när vi träffades så dyker det upp någon ursäkt om att han ska iväg.

Varför tala om gång på gång hur väl han skulle ta hand om mig, och sen bara sticka sin väg? Sex är allt som räknas, och man säger vafan som helst för att få det. Är det så det alltid ska vara? Ska man behöva bli nunna för att tas seriöst? Vänta till giftermål..jag ska ju inte ens gifta mig.
Någon som vill donera mig ett kyskhetsbälte utan nyckel??

Dumpad..det är vad jag är och alltid kommer förbli.

Kanske borde man bara acceptera hur saker och ting är.

Lära sig leva utan kramar, jag klarade det fint innan 2002 så varför skulle jag inte kunna det nu igen? Backar från alla, det är bättre så. För även om jag inte vill hoppas så gör jag det.
Prata inte med mig om du inte menar det!

Mitt inlägg blev lika skruvat som mitt huvud är. Ska lägga mig ner och sova en stund nu innan jag ska iväg till jobbet.

Jag har haft många tillfällen den här veckan som jag har varit själv och kunna gråta, men det var inte förens idag när jag satte fötterna på den asfalt som ledde mig hemåt som jag kände tårarna nära under mina ögonlock. Munnen drog ihop sig till endast ett smalt streck.
Jag mår inte bra av att umgås med människor för länge, jag knäcks. När jag är med andra så blir jag hela tiden låst just för att jag känner mig bevakad. Skenet ska hållas uppe och rollen ska spelas, jag är den lycklige.

I förrgår satt jag och fikade med 3 personer få min släkt, och jag mådde illa. De satt och hackade och verkligen smutskastade någon som inte var där..och som de säkerligen inte heller skulle erkänna för henne att de tyckte så. Den ene av dom gick t.o.m så långt som att säga "hade jag så stor rumpa som henne skulle jag ta alla pengar jag hade och göra en rejäl fettsugning", och där brevid satt jag med min stora rumpa och breda höfter. Det enda jag kunde se framför mig var vad dom måste säga om mig när jag inte är närvarande..fyfan

En släkting slängde också ur sig att det finns de som tror/tycker att vissa på mitt arbete inte sköter sitt jobb. De tror att vissa "förfalskar" sina handlingar. Samma tanke slår mig där, undra vad de då tror om mig när inte ens ord räcker som bekräftelse ens.

Som en vän till mig sa, "du är den i släkten som har fått hjärnan" och det är nog fasiken sant. Jag ser bara mer och mer hur alla beter sig om idioter. Eller är det jag som har spårat ur?

full, tom och snurrig..

precis så jag känner mig just nu.

Hur kan jag gå från 60% och ner till 10% på en halv dag?

Full av äppelpaj som jag inte borde ha stoppat i mig den här månaden. Jag fuskar visst bara mer och mer, kommer på ursäkter som egentligen inte finns annat än i mitt huvud.

Tom inombords pga bristen på äkte närhet som jag så ofta tjatar om. Borde ändå inte ha någon för just nu är jag på tok för desperat. Kan man säta ut en annons för att leta efter en MK (myskompis)? Få bli av med begäret så man kan tänka klart sen.

Snurrig i huvudet över min framtid. Har anmält intresse på en lägenhet i alla fall. Men var vill jag bo? Måste erkänna att många trådar i mitt hjärta drar mig mot den stad som gjorde sådan underbar förändring på mig. Frågan är, var börjar man i denna moment22-sits? Fixa ett jobb där och pendla, för att sen kunna skaffa bostad. Eller skaffa bostad och pendla till mitt nuvarande jobb tills jag hittar ett jobb i den staden?

Som mamma sa, det här är förändringens sommar..

Fixa färdigt huset, jobba in pengar till utbildning, skaffa körkort, fixa hälsan, flytta hemifrån, byta jobb??

Vet vem jag börjar låta som (fröken-jobb/åldersnojja), och jag gillar det inte.. Ta allt i sin egen takt..

Får erkänna att jag i allt detta mörker som varit under en lång tid börjar se lite ljus. Fortfarande väldigt svagt, men är ändå ett litet ljus. Det är just det som jag har letat efter, motivationen till att fortsätta kämpa vidare framåt.

Står mer på mina egna ben nu för att inte tynga ner alla runt omkring.

Men ändå skönt att veta att man inte står helt ensam.

Måste lära mig skillnaden på att prata om mina problem och att hänga dom över andra. Kampen är ändå min att kämpa.

Pengar har vi nu, och bil.

Cancern som finns i släktkroppen vill inte försvinna dock.. om hon inte vore så jäklarns envis! Om hon bara kunde ta det lugnt ett tag, låta kroppen återhämta sig..

Två tillfällen på ganska kort tid har jag fått. Vid båda tillfällena så lovade personerna mig guld och gröna ängar. Även om paret från första tillfället var oerhört snälla och trevliga osv så var det ändå så att någonting saknades. Men är väl inte så konstigt...hur myser man egentligen på 3? Får jag ligga i mitten då?
Däremot K som jag träffade andra gången, han hade gång på gång lovat mig dessa enorma kramar, en natt fyll med oerhört mysande. Ändå när det kom till kritan så vände han på klacken och gick. Han såg att jag var besviken, det kändes i hans enorma kram när jag stod i hallen och såg på honom. Det syntes nog rätt väl i mina ögon.

Vet inte vad som är mest sorgligt. Det faktum att han drog. Eller att den kramen han gav mig var den enda kramen som var verkligt...äkta, som jag fått sen...jadu slutet på 2006 ungefär. Dejtade ju L därefter men han var alltid väldigt blyg och rätt försiktig i sitt sätt. Utom första natten han höll om mig, gaaaaaaah! Det är så skillnad på känsla och känsla!!

Brinner så inom mig, en längtan efter att få ligga i en ÄKTA famn. Någon som drar en tätt tätt intill, håller om en hårt som att de vore rädd att man försvann..eller som att man aldrig kom tillräckligt nära. Vad dom gör efter det skiter jag fullständigt i, utnyttja mig bäst fan ni vill...bara ni behandlar så.

Är vid dessa tankar jag saknar P som inte alls är min typ. Lustigt hur saker och ting är egentligen. Vilket som var han från första start öppen med hur allting låg till, att han hade sitt och att det inte handlade om något annat. Ändå kunde han prata med en om allt och ingenting, vara lättsam, vårda en ömt och säga goa men uppriktiga ord..OCH behandla en på exakt samma sätt morgonen efter trots att han fått det han velat ha..och även kunde fortsätta prata med en därefter. VAR har all den hyfsen tagit vägen???
Istället så lovar folk sol och rosor, och sen smiter iväg så fort dom får chansen! Gissa vem man mer ser som svin??

Säger hela tiden att jag inte ska leta. Ändå kommer jag konstant på mig själv med att önska att "den där" killen kommer snart. Han som  ska ge mig det jag behöver, om så bara för en stund..för att ladda upp mina batterier igen. Var är han? Jag har mina aningar, och jag vill inte ens tänka på hur det kommer att kännas om jag har fel den här gången..

Annorlunda...annorlunda men gammalt.

En repris? I alla fall en repris jag älskar.

Värme!
Du inser inte hur mycke det betyder, hur mycket det har smärtat.

Jag ser inte själv de felen jag gör, jag tänker inte som du.

Är därför det är så viktigt för mig att veta på en gång, så jag kan förklara.

Vill inte såra dig..

Även om jag ser smärtan i dig så kan jag inte låta bli att le.

Ta det inte på fel sätt! Det är inte din smärta jag ler åt!

Är det faktum att du faktiskt visar den igen..även om jag inte vill att du ska känna av den..aldrig någonsin.

Denna känslan får mig att känna mig självisk, och skämmas..

Magi, finns det?
Ge mig ett svartlågeljus så jag snabbt kan dyka upp vid hennes sida.

Vet inte vad jag ska göra där som jag inte kan göra här, mer än att hålla om. Kanske dra ut, få frisk luft..kanske få på andra tankar, även om det känns fel att skämta i en stund av fullt allvar.
Säg mig, hur vet man om en person vill att man ska "sörja med dom", diskutera eller få dom att tänka på helt andra saker? Ska man fråga varje gång? Jag är själv en sån person som vill ha alla dom 3 alternativen, och konstigt nog prickar oftast folk rätt. Är jag så otroligt lätt att läsa av?
Det lär jag inte vara med tanke på hur ofta jag hamnar i trubbel.

Just nu hatar jag att jobba på sommaren. Känner mig fängslad.
Jag får pengarna jag behöver för att komma någonvart, men inte tiden till att använda dom.
Jämn balansgång?
Ska allting få vänta till hösten?
Känner mig mer och mer som en svikare..

Fy fy..

Käkat 2 stora kakor för typ en timme sen.

Det var mina favoriter. =/

Igen ursäkt, för går alltid att köpa vid andra tillfällen.

Är mest den attityden jag måste ändra på.
Vi har alltid bråkat om saker och ting här hemma. Först till kvarn så att säga..så alla slänger sig i allt på en gång så fort det finns något hemma för gör man inte det så kanske man inte får någonting. Men vad är det som säger att det är den absolut sista läsken du kommer få tag på?! Det handlar inte om överlevnad, nog för vi är fattiga men inte så vi svälter.

Ännu ett snedsteg, men jag fortsätter vidare i min kamp. Endast tre veckor och en dag kvar på den här månaden. Dumt att ge upp efter bara en vecka.