Hur kunde jag vara så fri igår och må så uselt idag?

Visst, jag tänkte ibland på folks blickar..men jag brydde mig inte!

Och DET var en så skön känsla. Att bara göra som jag vill oavsett andra.

Jag vill inte veta om folk tyckte det va hemsk, jag vill leva i min underbara glasbubbla. Jag har aldrig haft så mycket energi, jag stod där fri som en fågel i timmar!

Tänk om jag kunde få känna så jämt..

Jag önskar jag kunde..

Hur mera lika kan vi vara?!?!
Eller så är det bara likheter jag TROR vi har bara för jag har fått det i huvudet. Men jag svär asså, när det är något som hänt eller så..så kan jag sitta och tänka att "vore det jag så skulle jag gjort si och så"..och det gör han! Det är bara en fråga om vem som gör det först liksom.. =S

Som nu när vi senast pratade så blev vi typ "osams" över att vi inte har träffats. Båda skyllde på varandra liksom. När sanningen egentligen är att vi inte törs.. Efter den natten blev det tyst. Ingen vill vara den förste att skriva. Nu kom han och skrev något helt ovesentligt skämt på msn..som för att kolla vad jag svarar, om jag verklar glad eller inte. Jag skrev bara ett frågetecken tillbaka så då skrev han inget mer. Det är så MIG att det skrämmer mig.

Tror båda är rädd för vad vi skulle hitta om vi kollade efter..

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Åsså den andra då... den lilla jäveln. Jag svär, jag vill bara vrida nacken av honom typ! Bara för vi tjafsade om pengarna han lånat så kommer han nu vid löning och skriver "du får pengarna då och då typ" trots att jag sagt att jag skiter i vilket. Men han känner sig dum om han inte betalar. Behåll pengarna och dina skuldkänslor råtta!! Så skriver han "men du va inte arg på mig.. hehe :D"   typ nått sånt... åååh va arg jag blir när han alltid ska skämta! Jag skrev typ bara "yeah yeah" tillbaka... han gjorde en smiley och så blev han tyst. Han ska inte tro att han kan komma och skämta bort det hela som det aldrig hänt! Va inte arg....vafan tror du?! Han skulle också bli jävla arg den pissråttan om jag gjorde så mot honom. Han blev ju sur bara när min polare skämtade om att jag hade massa kks!

Tvi på dig!

Och tvi på mig för att jag såg dig som mitt hopp.

Såg honom som min väg ut, en ensam natt mindre iaf..

Jag ska aldrig tro någonting sådant igen..

"Du lyssnar inte"

"Du bryr dig inte"

"Du förstår inte"

"Man kan inte lita på dig"

Ord helt dragna ur sitt sammanhang.

Kanske verkar dom värre då än dom egentligen är.

Men det är dom orden som satte sig i min skalle när dom varit arga.

Just för att det känns som jag försökt, men det har inte dugit.

Det är precis den tanken som snurrat runt i mitt huvud idag.

"Duger jag till någonting??"

Och då har alla dessa bråk och ord letat sig tillbaka till mitt huvud.

Alla kan ju inte ha fel?!

Så då måste det ju vara som dom säger.

Vilket skulle bevisa mina sociala svårigheter ännu mer.

Jag vet uppenbarligen inte vad som är rätt och fel att göra/säga.

Jag trodde jag visste...

Inte ens åt min familj duger jag som jag är. Mamma har börjat ogilla att jag tatuerar mig. Tycker inte jag ska göra nästa. Hon pratar gång på gång om hur vi måste ändra matvanorna i familjen. Den hon egentligen menar är mig... Min mormor orkar jag inte ens berätta något för som jag ska göra. Inte sen den dagen jag piercade läppen och hon predikade om hur fult det är med "skit i mun" som hon så fint sa. Min bror skämtar med sina polare om hur stor jag är. Min kusin skäms över hur stora vissa av oss i släkten är. Mamma tjatar om och om igen om att hon har hittat jobb åt mig. Jaha åt mig säger du? Mmmm, va bra koll du har på vad som passar till mig mamma. Papperssorterare 2 ggr i veckan, som komplitering till det jobb jag redan har. Ja det va ju precis vad jag ville...kompletera. Jag vill bort mamma!!

Men hon vill inte få bort mig. Hon har redan diskuterat om att hyra in mig hos grannen. Vad som helst gör hon för att jag inte ska flytta ännu. Hon kväver ner mig. Min "kära" barndomsvän har talat illa om mig vid mer än ett tillfälle. Jag är högljudd, jag kan inte klä mig, mitt hår är förjävligt, jag är töntig, jag sjunger falskt. Alla utom första är saker hon sagt bakom min rygg.

Hur vet man vem som har rätt?

Ska jag bara ignorera det folk säger om mig?

Kanske aldrig få någon riktigt självinsikt...

Eller är det verkligen så att alla har fel?

Ska jag bara vara den jag är, och skita i varenda kotte som säger något illa?

Leva i en bubbla.

Det vore i alla fall skönt om inte annat.

Men då lär man sig ju aldrig heller..

Fan vad jag hatar livet just nu

När blev vi, han och jag fångade i detta allvar?

När togs steget bort från våra skämt?

Det var det sämsta steget vi tagit under den tid vi känt varandra.

Vi är ju så lika, därför reagerar vi båda likadant.

Detta resulterar i princip i katastrof.

Vi skämtar och pikar, för att sen bli besvikna när den andre inte förstår allvaret.

Vart står vi egentligen?!

Har han samma konstiga obeskrivliga intresse?

Vi två som träffats men som ändå aldrig umgåtts.

Konstigt

Vart ska vi nu?

Vem av oss är det som kommer ta steget framåt?

Vart än nu framåt tar oss.

Tror båda fortfarande har gårdagens rädslor i huvudet.

En känsla av "fel" i våra tankar.

Vad är egentligen okej??

Ska vi vara vänner, stå kvar där vi är, eller fortsätta längre fram i ledet?

Ingen av oss vet och ingen av oss törs heller fråga.

Kanske bäst att bara ignorera.

Jag förstår inte hur vi hamnade här.

Förstår inte heller varför det är honom jag tänker på istället för svinet som svek.

Kanske för att jag grät tillräckligt med floder för honom inatt, och nu är det nog.

Inga fler tårar för svin.

Vill inte riskera att släppa en en enda till.

Singel för livet, det är i alla fall vad jag ska ställa in skallen på.

Jag klarar det, de vet jag.

Vad jag än gör så kommer jag alltid att känna mig som FEL

Låt mig försvinna

Jag kan inte låta bli att fundera..

För varje gång jag börjar känna att jag har koll på vem jag är, så dyker det upp något/någon som gör att jag ifrågasätter mig själv.

Vem är jag egentligen?

Borde jag ens vara den jag är?

Människor tror dom vet vem jag är. Men varje ord dom slänger ur sig om mig visar att dom inte har den blekaste aning..eller ännu värre, att dom inte accepterar mig som jag är. Är jag helt enkelt i totalt fel vänskapskrets? Har jag byggt mig en omgivning på en falsk person som nu inte längre vill existera? Om jag nu inte längre klarar av att vara denna falska personlighet borde det väl betyda att jag har blivit starkare, varför känner jag mig då så svag?

Som jag alltid säger under mina pepptalks, det är sällan den enkla vägen som är den rätta vägen. Ska jag komma ut ur min garderob (nej, cell) och visa för hela världen mitt sanna jag? Men hur? Ska jag skriva som ett formulär (mycket likt de som finns i kompisböcker) och skicka ut till alla jag känner så det får se vad jag gillar och ogillar? Eller ska jag bara blomma ut och köra på, chocka alla totalt och hoppas på att bli accepterad? Eller mitt tredje alternativ...ska jag endast låta det förflutna sakta tyna bort när jag sakta men säkert letar mig in i mitt verkliga liv?

Det mest skrämmande är ändå att jag chockar mig själv. Inte ens jag är van att se mig såsom jag älskar mest att vara. Vilket gör att jag känner mig som jag är på fel plats trots att jag inte är det, vilket syns på min utstrålning..jag blir en osäker människa..och där faller allting samman.

Vet endast ett fåtal (åtminstone en) som kommer tycka att det är OK, och jag vet åtminstone en som kommer säga det är okej och sen kommer snacka bakom min rygg. Men det är sånt jag har vant mig vid ändå, alla människor pratar om någon..jag är inget undantag. Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över att dom inte talar om vad dom tycker om mig. Iofs, visste jag vad dom tyckte så skulle jag också veta vart jag har dom..nu går jag hela tiden omkring och undrar vad dom tycker och säger när jag inte är i närheten.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -´

Jag såg på en film idag, en film som alla sa var underbar. Den fick mig bara att känna mig ännu mer ensam. Det var också den som bekräftade ännu mer för mig själv att jag spelar en roll för alla andras skull. Vet du vem jag är? Det finns det nog ingen som vet. Visst, du har känt mig si och så många år..du vet hur jag reagerar i en viss situation. Men vet du vad jag är? Det enda du ser är tveksamma handlingar i ett tomt skal. Ett skal jag tänker fylla, även om det så ska bli tills världens stora chock, förnekelse och i värsta fall..avsky

Hade största prövningen på länge idag.

Skulle in i en tatuerarstudio..och på trappen satt 2 stycken helt ivägen.  Är det något jag inte klarar av så är det att be folk att flytta på sig. Men jag va ju tvungen att komma in, så jag började med att titta på dom långt innan jag kom fram typ så dom såg att jag skulle dit. Så när jag väl kom fram så sa dom "hej" och flyttade på sig. *pustade ut*

Sen kom nästa problem. En studio full med bara grabbar. Eller ja, en tjej och resten grabbar i olika åldrar. Och där skulle jag sitta och vänta i 10 minuter innan jag skulle få hjälp. Jag hade ju hinnit spinna upp mina nerver redan innan också så när jag väl satt där och vänta så kändes det fan som jag skulle svimma. Det hade varit pinsamt värre, hon tuppar av redan när hon ska in för att boka tid. Kände mig blekare och blekare i ansiktet och lite småsnurrig i huvudet. Och jag svarade väl inte alltid med speciellt smarta svar sen när jag väl fick hjälp. Men jag klarade det i alla fall. Jag tog steget som jag trodde jag aldrig skulle komma till. Hade det inte varit för att jag redan hade en tid så skulle jag aldrig ha gått in där idag kan jag säga. Hatar när det är sådär mycket "läskigt" folk (dvs sånna jag har svårast att snacka med), det är verkligen något jag måste jobba på.

Jag är rädd...eller ja, snarare orolig. Inte direkt för det som ses utåt, men den dolda innebörden. Är rädd för att den inte alls kommer att synas. Mitt fel som inte alls nämnde tillräckligt av det som jag borde ha gjort. Lite rädd att det kommer bli som...vad som helst. Tur jag visade ett exempel som var nära det jag strävade efter i alla fall. Oroar mig mer än jag borde, är väl för att det är så pass stor grej.

Blev förvånad över mammas ogillande av min placering. Varför har hon "plötsligt" ändrat åsikt om något som förut var så okej? Hon slänger ur saker som jag inte förstår vad hon fått ifrån. Förra gången jag nämnde detta sa hon "tänk om du ångrar dig"...mamma, när blev jag ombytlig? Detta är något jag älskat och strävat efter sen jag var 14 år gammal. När blev du orolig för mig? Vad är det du ser som inte jag ser? Eller är det bara hennes ålder som kommer ikapp henne nu..

Är det orättvist att vissa är vackra och andra inte?
Egentligen alla lika fina, är endast utstrålningen som inte är densamma.

Avundsjuk, ja det är jag.

Jag hade en gång utstrålning jag med.

Den där självsäkerheten som syntes i ens blick!

Varje gång jag ser den hos andra kan jag inte låta bli att känna ett hugg.

Varför inte jag?

Jag vet dock redan svaret, det är ju mitt fel.

Det är jag som inte accepterar mig själv.

Vet att allting sitter på insidan trots att jag hela tiden slår in det motsatta.

Jag skäms.

Pinsamt att det gått så långt..

Gör allt jag kan för att göra mig vacker!

Vacker i MINA ögon.

Men är hela tiden utsidan.

Visst, den gör också sin del, men om hjärnan är sne..hur ska den se rätt?

Jag kan slita, men är tanken fel så kommer jag alltid se bara felen.

Hypnos?