Hade största prövningen på länge idag.

Skulle in i en tatuerarstudio..och på trappen satt 2 stycken helt ivägen.  Är det något jag inte klarar av så är det att be folk att flytta på sig. Men jag va ju tvungen att komma in, så jag började med att titta på dom långt innan jag kom fram typ så dom såg att jag skulle dit. Så när jag väl kom fram så sa dom "hej" och flyttade på sig. *pustade ut*

Sen kom nästa problem. En studio full med bara grabbar. Eller ja, en tjej och resten grabbar i olika åldrar. Och där skulle jag sitta och vänta i 10 minuter innan jag skulle få hjälp. Jag hade ju hinnit spinna upp mina nerver redan innan också så när jag väl satt där och vänta så kändes det fan som jag skulle svimma. Det hade varit pinsamt värre, hon tuppar av redan när hon ska in för att boka tid. Kände mig blekare och blekare i ansiktet och lite småsnurrig i huvudet. Och jag svarade väl inte alltid med speciellt smarta svar sen när jag väl fick hjälp. Men jag klarade det i alla fall. Jag tog steget som jag trodde jag aldrig skulle komma till. Hade det inte varit för att jag redan hade en tid så skulle jag aldrig ha gått in där idag kan jag säga. Hatar när det är sådär mycket "läskigt" folk (dvs sånna jag har svårast att snacka med), det är verkligen något jag måste jobba på.

Jag är rädd...eller ja, snarare orolig. Inte direkt för det som ses utåt, men den dolda innebörden. Är rädd för att den inte alls kommer att synas. Mitt fel som inte alls nämnde tillräckligt av det som jag borde ha gjort. Lite rädd att det kommer bli som...vad som helst. Tur jag visade ett exempel som var nära det jag strävade efter i alla fall. Oroar mig mer än jag borde, är väl för att det är så pass stor grej.

Blev förvånad över mammas ogillande av min placering. Varför har hon "plötsligt" ändrat åsikt om något som förut var så okej? Hon slänger ur saker som jag inte förstår vad hon fått ifrån. Förra gången jag nämnde detta sa hon "tänk om du ångrar dig"...mamma, när blev jag ombytlig? Detta är något jag älskat och strävat efter sen jag var 14 år gammal. När blev du orolig för mig? Vad är det du ser som inte jag ser? Eller är det bara hennes ålder som kommer ikapp henne nu..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag vet inte vad jag känner... På sätt och vis känner jag mig orolig, och på sätt och vis inte.. Om jag listat ut hans personlighet som jag tror så kan det lika gärna vara något han skriver bara för att se min reaktion..  Vet dock också att han ...

Mamma berättade att min kusin under senaste sjukhusbesöket (är ju dit varje vecka) fått reda på att dom har hittat en tumör. Var det i ryggen sa hon? Vilket som så ska dom försöka operera bort den nästa gång. Operation...vilken är det nu i ordningen?...

Nu när jag talat om för Erik att jag är intresserad av honom och försöker fokusera på att gradvis visa det för honom, vilket är väldigt svårt för mig, då kommer det en hel hög å flirtar med en!   Det är ju så otroligt jävla typiskt.. Blev erbjuden ...

Att göra min senaste tatuering va det bästa jag gjort. För att nu har alla något att prata med mig om, folk kommer fram till en och frågar saker. Man känner sig speciell. Har iofs aldrig haft speciellt svårt för att prata med folk ute på krogen, men ...

Tomhet. Det är en känsla jag riktigt hatar.  Hur man kan känna sig ensam i ett rum full med människor. Hur saker kan spelas upp runt omkring en men man själv inte medverkar. Man sitter som en zombie! Bortom kontroll..   I lördags kände jag en irrita...