Låtar påminner mig om honom

Serier påminner mig om honom

Bilder påminner mig om honom

Tatueringar påminner mig om honom

Jag påminner mig om honom

Han finns i mina tankar

Han finns i mina drömmar

Han finns i min telefon

Han finns på msn

Han finns inom mig

När han skrattade så skrattade jag

Nu när han gråter så gråter jag

När han är förvirrad så gör han mig förvirrad

När han gömmer sig så gör jag detsamma

När han flirtar så flirtar jag

...jag kan inte gå...

Jag säger att jag har gett upp, att jag inte ska hoppas på honom..

Ändå så fort han säger ett ord så kommer jag krypande..

Står som en fnittrig liten 5-åring och vickar fram å tillbaka med valpögon..

Jag ger bara upp så länge han håller käften..

Sjuka är att hade det varit någon annan så hade jag sagt att han playar mig.

Men inte han.. Så vad är hans problem?? Är det som folk säger, att han är rädd? Och vad är han i sånna fall rädd för då? Jag är så dum som står här och väntar.. Tror dock inte att "gå vidare" skulle bita på honom, snarare tvärt om att han skulle ge upp.. Men måste ju samtidigt lyckats visa mig i samma starka modell som jag var när vi först började prata. Hur skulle det gå om jag plötsligt är den svaga och osäkra? Eller kanske är det vad han behöver? Känna att det är han som är på topp?  Tell me!!

Jag virrar runt som någon jävla höna...

Och när jag riktigt riktigt tänker efter så har jag ingen som helst aning om vad jag ska med honom till... För dom gånger vi träffats har han varit en feg, osäker och "tråkig"..men ger mig inget för att jag VET att det finns mer under ytan.. Frågan är om jag verkligen kan locka fram det..eller om jag bara slösar min tid. Kanske är det någon annan som ska öppna honom. Hur ska man veta? Fyfan för honom och hur han snurrar till min hjärna.. Men fan vad jag tycker om honom också... Blä...

Jag får inte må bra helt enkelt..

Så fort man har en bra dag så ska man slås ner..

Har inte orken till att klättrsa över hinder DAGLIGEN..

Inte för det krävs speciellt stora hinder för att slå ner mig..

Jag faller av en vindpust..

Lägger mig ner och bara gråter som mången gång förr..

Vet att ingen annan än jag själv kan dra mig upp..

Och det är de som skrämmer mig!
Ska jag, den här veka varelsen rädda mig?!

Kommer gå fint, eller not... 

Jag sa "ta bort honom"....och borta är han nu..

Är tillbaka på ruta ett, och den känns tom..

Saknar hans ord, även om de bara var ord..

Vill höra dom igen...och igen..och igen

...snälla...

I dagens läge skulle jag kunna ta en fantasivärld

Skiter i om grabben lurar mig som bara fan, ligger runt med halva sverige..

..bara jag får leva i min fantasivärld skiter jag i vilket.

Det man inte vet mår man inte dåligt av, eller hur?

 Orkar inte

Jag klarar inte av alla dessa motgångar

Orkar inte med pressen

Men kan inte heller dra, det får inte problemen att försvinna

Men det drar mig på energi!

Vi målas in i ett hörn

Finns snart ingen utväg?

Erkänna mig besegrad och ta ett sämre alternativ? 

Lägger mig ner och ger upp snart..

Fått ett "erbjudande" som jag knappt kan motstå.

Ända sen han yttrade dom orden har det funnits i mina tankar. Sov knappt någonting inatt för det snurrade runt i hjärnan.

Själva saken i sig är verkligen något som lockar mig oerhört mycket. Blev alldeles pirrig i hela kroppen. Och han hade så trygg känsla, så vänliga ord!

Men måste erkänna, samtidigt som jag dras till honom så skrämmer han mig.

Det är något i hans extrema livsstil som får mig att misstänka fejkning.
Och då är frågan, kommer det ens att hända?

Spelar jag iofs korten rätt så kommer jag inte hamna i en farlig sits.

Men riskerar ändå att få mitt ego skadat..

Man kommer ingenstans om man inte chansar..
Är dock läskigt när allting i situationen är helt främmande..

Fick mig en tankeställare igår. Iofs säg någon gång jag inte får mig en tankeställare, grubblare som jag är. Insåg att förr eller senare (troligtvis rätt snart) kommer mina 2 världar att krocka samman. Är väl på sätt och vis bra, men hur gör jag då? Är just det jag måste bestämma mig för så fort som möjligt.

Förr i tiden har inte dom båda passat speciellt bra ihop. Faktiskt har dom inte passat ihop alls. Det har satt mig i trubbel och gett mig mer skit ifrån folk än vad jag behöver. Är därför jag hållt så mycket hemligt på senaste tiden. Men som sagt, det kommer inte gå speciellt länge till. Så ska man köra på då med öppna kort? Eller ska bara köra på och lådsas som ingenting? Är det någon jag ska sluta med?

Klockan tickar, snart kommer den oundvikliga krocken..

Hade mig en härlig dag.
Härlig på ett sånt sätt att det var en fantastisk "titt" in i en ny värld som jag så länge varit nyfiken på och inte vetat ett dugg om. Det var inte på något sätt läskigt, men kände mig lite ny i rollen kan man säga. Och ja, jag tänkte massa massa massa på vad alla runt omkring tänkte om mig/oss. Fast chocka kan vara väldigt roligt. Var väl just det att jag själv inte kommit in i det ännu.

Samtidigt som det var obekvämt att hon var så rätt på och nära, så var det faktiskt (efter nån sekunds insjunknande) också härligt. Jag är van vid att dom jag känner alltid har en viss osynlig ram man inte får överträda, här fanns den inte. Jag fick mer fysisk kontakt under 3 timmar än vad jag fått under ett år ungefär. Det va nice eftersom jag gillar sånt..

Det som jag tror förstörde massa för mig var vårat utseende. Var och en för sig, fantastiska utstickare i den normala världen. Men när det kommer två stycken tjejer som är superlånga, kurviga (och lite "jätte-liknande") som sen dessutom står väcker uppmärksamhet.. Jag hade mest i tankarna i bakhuvudet att alla kollade inte för att vi gjorde det vi gjorde, utan för att vi såg ut som vi gör.. Inte för jag vet vad det ska spelar för roll egentligen.. Jag borde istället känna mig bekväm med att träffa någon som är mer som mig själv..

mitt huvud känns som en soppa..