Jag faller på väg mott marken. Sträcker ut min handen för att ta tag, men det finns ingenting där. Fanns det överhuvudtaget något där ifrån början eller va det bara en bild skapad av mitt eget huvud?

Alla säger att man ska tänka på sig själv, ta hand om sig själv i första hand.

Men hur gör man om JAG är delar av alla som finns i min omgivning?

Att min bror dricker för mycket när det är något som han inte törs säga, det är en del av mig. Att min mamma jobbar ändlöst med timmar varje månad för att vi ska kunna ha det bra, det är en del av mig. Att min granne låg sömnlös ibland för hon inte vågade tala om för sin mamma att hon blivit våldtagen, det är en del av mig. Att min mormor kommer hit och städar för hon inte har någon i sin lägenhet som lever, det är en del av mig. Att min bästa vän vill ta livet av sig för att alla sviker henne, det är en del av mig. Att min kusin håller på att tyna bort och vägrar inse det, det är en del av mig. Att min väns hund blir otroligt "illa/strikt" behandlad, det är en del av mig. Att min gamla klasskompis inte har råd att gå på körskola, det är en del av mig. Att min barndomskompis blev anmäld av sitt ex och fick gå med fotboja, det är en del av mig. Att min pappa dricker varje dag och min farbror suttit i fängelse, det är en del av mig. Min plastsyster alla tårar om nätterna, det är en del av mig.

Allt som jag ser och hör, det hugger inombords. Smärtar som ett stort gapande hål i mitt bröst. Men det finns inget som gör så ont, som när någon tror att det jag säger inte är sant, att jag överdriver eller att jag inte bryr mig. När jag får den känslan vill jag verkligen inte leva. För om jag inte finns till så gott som jag kan för mina vänner, om de inte kan lita på mig, om de inte lyssnar på mig....vad har jag då kvar?? Ska jag lida för andra människors tomma ord? Antar att det är så världen är nu för tiden.

Min högsta önskan är att jag räckte till..inte för mig, utan för andra