Nästan exakt en vecka. Det är så länge sen vi snackat nu, för att vi åter igen hade ett tjafs om att vi inte kan snacka sex. Antingen surar vi om att det är för mycket eller så är det för lite. Efter dess har vi inte kunnat snacka alls, men igår smsade han mig. Vi snackade sedan i telefon och såklart slutade det såsom det alltid slutar..dock ännu mer än vanligt.

På sätt och vis hatar vi varandra men kan ändå inte vara utan varandra. Vad ska vi egentligen ha för relation?? Jag blir inte klok på det, inte han heller.

Min hjärna är fucked up. Jag har börjat prata med en urgo kille. Världens gulligaste och som verkligen ger mig omtanke. Lite framfusig och överfull med känslor, men det påminner lite om mig själv att fastna så fort för någon. Och han är ju ännu ung dessutom, han har inte lärt sig att blocka och dölja såsom jag har. Bara 2 år yngre men det är mycket, tänker dock inte på att han är yngre än mig. Vilket som borde jag vara GLAD över att han gör mig glad! Men det är jag inte...

Jag oroar mig för att jag playar honom. Utnyttjar omtanken han ger mig. Och ännu värre är att jag nu idag tänkte för en kort sekund "då måste jag ju ge upp dom andra och kanske förlora dom" .... hur sjukt är inte det?! Jag faktiskt tänkte tanken att jag inte kan neka mina jävla internetstrul när det dyker upp en kille som faktiskt verkar vilja ha mig! Jag är fan inte värd ett förhållande med sådana tankar i mitt huvud.. Han förtjänar mer än mig..

Min hjärna är åter igen ett nystan..

Kanske borde jag lämna dom alla, både strulen och den seriösa..

Fokusera på att först älska mig själv..
Men kanske är kärlek en knuff jag behöver..