Tomhet. Det är en känsla jag riktigt hatar.  Hur man kan känna sig ensam i ett rum full med människor. Hur saker kan spelas upp runt omkring en men man själv inte medverkar. Man sitter som en zombie! Bortom kontroll..

I lördags kände jag en irritation, en gnutta empati. Hanna gjorde det misstaget som jag varnade henne så mycket för att göra. Det var tur att jag inte fick se resultatet när jag hade druckigt, för jag hade inte kunnat låta bli att säga "vad var det jag sa"  =/

Igår kände jag denna tomhet. Två par sitter i soffan precis som vi andra och ser på filmen. Men dom sitter snäppet lite närmre varandra. Och de turas om med att massera varandra lite lätt på ryggen. Fyfan vad jag saknar beröring..all slags beröring. Satt och smsade med folk för att få tröstande ord, och det fungerade en gnutta även om det fortfarande kändes tomt. Smsar allt mer med Erik, och är mer öppen med vad jag känner..vilket också gör att jag får mer respons..och fastnar ännu mer. Är det bra?? 

Vilket som så ligger man ändå här i slutändan i en svinkall säng alldeles jävla ensam..