Lustigt vad mycke människor man lockar till sig när man är på gott humör.

Inom loppet av då ledsna sekunder var alla bekanta borta, och efter 2 glada minuter lockade man till sig dubbelt så många nya? Klart ingen pallar med deppiga människor non-stop, men saknar verkligen folk ork att ställa upp? Eller är det helt enkelt så att folk på nätet är främlingar man inte behöver hjälpa? Skiter i vilket i och för sig.

Kan inte låta bli att skratta åt alla löjliga kommentarer.

"Du är så underbar"

Men det är ingen som kan tala om varför jag är underbar.

Fast spela roll, jag vet varför jag är underbar i alla fall.

Ja du hörde rätt, jag gav mig själv en komplimang!

Visst jag har inte världens bästa utsida men jag duger i alla fall.

Men nästa som säger att jag är underbar ska jag spotta på!

Vart ska man dra gränsen för att ses som öppen men seriös? Exibitionist och seriös, klingar inte bra va? Killar kan ju så varför kan inte vi? Oftast tjejer som smutskastar andra tjejer. All denna avundsjuka. Om jag hade en hundring för varje gång någon klankat ner på mig, gud va rik man skulle vara!

Jadu, de här inlägget blev lika osammanhängande som dom andra.. Jag är inte längre bra på att skapa en röd tråd i mina texter, hjärnan är fucked up.. Trött??

Har stött på en som får mig att tänka i gamla banor, är det illa?
Vi får väl se hur mycket jag spårar ur helt enkelt.

Nu dunkar mitt huvud, dags att sluta för dagen!

Jag vill skälla på mitt huvud!

Säga åt min hjärna att sluta sätta in tankar i mig.

Ett enda samtal och jag var körd. Innan var jag så arg, full av saknad, men riktigt arg. Jag kände mig så lurad och sviken att jag tagit bort bilden från mitt huvud. Men så kom det en fylla och jag tog som vanligt tag i en telefon. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Först blev jag bara irriterad när jag hörde hur mycket han smörade för mig..

Men sen så smälte det in..

FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN!!

Var han tvungen att säga allt det där?! Säga allt det som jag länge velat höra?! Men framför allt, är det sant?!

Men även om det är sant..vad spelar det för roll? Han vet och jag vet att det inte kan och inte kommer bli någonting mellan oss. Världen är så jävla fucked up ju.. Självklart att han ska bo borta i Långtbortistan!

Men som jag alltid säger "Everything happens for a reason", det är helt enkelt inte meningen. Något fel är det på att det ska hända så.

Jag börjar bli en sådan där desperat letare som jag hatar och smutskastar..

Eller inte börjar bli, jag har blivit redan..och det irriterar mig!

Jag VET att man aldrig aldrig ska leta efter någon, det blir bara knas då och man går mer på "fakta" än på känslor..kan ju bero på att typ alla man möter väcker ens känslor till liv bara för man känner sig så ensam.

Om jag inte passar mig så kommer det sluta i att jag lurar mig själv och någon annan stackars sate, och det är verkligen det sista jag vill. Jag litar inte på mig själv för fem öre i dessa situationer. Jag måste verkligen lyckas hitta tillbaka till det stadiet då jag var nöjd med att vara singel.

Och nu får man inte skriva här längre!!!!

Har egentligen ändå inget vettigt avslut, så jag stoppar med en tanke:

Vilka fördelar har man egentligen som singel som väger över ett förhållande?

Jag brukar säga till människor att det inte finns någon som är misslyckad.

Men måste erkänna att jag aldrig känt mig så misslyckad som jag gör nu.

Om man nu kan gråta sönder sina linser så är det precis vad jag har gjort, satan va ont jag har i mitt öga. Om man kan dö enbart av hjärtesorg så skulle jag bli den siste som blir förvånad om man hittar mig livlös inom en snar framtid. Jag hade förut ett lappat hjärta, nu är varenda liten söm sprucken och istället för ett hjärta finns nu enbart bitar inuti mig.. Jag har på tok för stort hjärta än vad som är bra för mig. Min gräns för vad man kan tåla känns nu nådd.

Pappas raseriutbrott pga sin alkolism som fick alla i hans närhet att bli rädd för honom och som fick mig att känna skuld för att jag aldrig var där för att skydda dom mer än två ynka gånger. Att bli antastad vid 12-års ålder och tiga sig igenom för inte ens kompis skulle behöva vara med om samma sak igen. Min farbrors missbruk som knäckte min pappa ännu mer. Att bli utfryst och mobbad 4an-8an och samtidigt utslängd till lejonen av den som skulle föreställa din bästa vän. Bli förförd av sin granne med smörerier vid den ynka åldern jag va när jag förlorade min oskuld, för att sen stå 2 meter ifrån när han klart och tydligt förnekar inför en par människor att han någonsin skulle haft med mig och göra och att det bara va mina fantasier. Hitta omtanke och uppskattning på nätet gång på gång för att varje gång lämnas lika ensam. Alla obetydliga sexmöten och samtal i tron om att det var vad jag behövde, även om det nu stillade mina behov. Vänner jag skämt ut mig inför pga sex. Att se min bror aspackad gråta ögonen ur sig för alla gånger han ställt upp för sina vänner och fått absolut ingenting tillbaka, enda han fått är polisanmälningar. Se min andra 13-åriga lillebror spy för han druckit för mycket. Se min mamma knäckas av den hårda pressen att jobba 12timmars pass och sen sköta oss och huset trots den lilla summan pengar det ger. Se min dåvarande pojkvän gråta då hans pappa var alkoholpåverkad och bråkade med hans lillebror..se hans mamma gråta. Morfar som dog, farfar, pappas bäste vän också. Se hur fler och fler vänner sviker en, slänger ur sig privata saker man berättat för dom till andra personer. Att bli utskrattad. Se hur en vän medvetet förstör för en så de kan vara bättre. Få reda på alla dessa lögner. Höra om hur min kusin tynar bort mer och mer av den där jävla cancern och att hon inte ens tar det på allvar. Såra någon då jag inte kan älska honom tillbaka, se hur otroligt mycket han lider och hatar sig själv. Sviker mina vänner på grund av vad andra gjort mot mig, pga min oförmåga att lita på människor, pga min rädsla som gör att jag kapslar in mig. Eller då jag svek min vän med den värsta otrohet en vän nu kan göra. Höra hur dom lider på mitt gamla jobb och hur det rasat sen jag sluta. Märka hur många som försvinner då jag inte längre viker ut mig eller snackar sex som förut, hur få som egentligen är ens vänner. Få ens uppfattningar uppslitna vid rötterna och få en känna sig ostadig. Att se att ens vänner mår dåligt men att de inte vill prata med en. Få höra att ens unga granne har blivit våldtagen. Bli riktigt kär och inte få det besvarat, 2 gånger. Se hur man själv förändras både på insidan och utsidan utan att man gör något åt det. Se hur ens ork försvinner iväg och känna att man inte kan göra något åt det. Höra att ungdomar man känner har självmordstankar, önskar sina föräldrar döda, har alkoholmissbruk osv. Höra alla åsikter folk haft om en bakom ens rygg. Märka att människor inte vill ha med en att göra.

Jag säger nu stopp, jag orkar inte mer..

Vet inte om jag går att lappa ihop mer nu..

Så många sårade människor, det gör så ont inombords..

Det känns nu som ett enda stort hål, det finns inget kvar..

Vet att ingen läser det här, men förlåt för allt..skänker en tanke till alla..

Det låter nog riktigt löjligt men, det känns som en bit av mig är borta.

Kan väl bero på att han var en del av den värld som jag byggt upp omkring mig, en bit av den analysen jag gjort av människor. Jag trodde jag hade listat ut hur människor fungerar (åtminstone hyfsat bra), men jag allting jag trodde är fel..

Många människor är svin, idioter, lögnare och players. Men vissa personer har stått vid min sida länge nu, dom är en del av mitt stora hjärta där dom alltid finns. Men han karvade ur en bit och stack! Trodde han åtminstone var min vän om inte annat. Vi hade ju pratat, vi visste att det inte kunde bli någonting. Men trodde ändå som sagt vi var vänner. Du kan inte ana hur ont det gjorde när jag fick veta hur allting låg till. Bortförklaringarna kändes som hårda slag emot min bröstkorg. Mamma märkte nog hur tyst jag blev, borta i min egen värld, insugen i mobilen. Ville bara sätta mig när på golvet i affären, ville så gärna få gråta. Det var det första jag gjorde när jag kom hem till mörkret. Grät så otroligt mycket, men kände mer hat än sorg.

Efter all tid tillsammans vi känt varandra och så kan han inte ens hälsa?

Visst om han har för fullt upp för att komma hit, men kan väl åtminstone träffas en 10minutare på en rast?! Men han tänkte väl inte så långt. Endast en kväll kan duga? Snälla någon ta ut mitt hjärta..

Hur många gånger går man att lappa ihop innan sömmarna inte längre går att laga? Känner mig så utsliten. Vän eller inte, han är en del av mig som alla andra. Alla tankar, alla drömmar, alla ord...ingenting? Obetydlig..

Vill bara skrika på honom, säga att jag aldrig mer vill se honom..men inte ens det orkar jag. Finns ingen energi till hatet ens en gång. Jag blir bara tyst, låter det gå förbi..tror han förstått ändå.

Allvarligt...han va en del av mitt hopp! En av få som fick mig att tro att det finns vettiga grabbar där ute om man bara har tålamodet att finna dom. Vad ska jag nu tro?

För två år sen på den här dagen sprang jag omkring som en dåre i min mormors lägenhet som jag lånat och fixade allting inför Alla Hjärtans Dag. Hade färgat håret dagen till ära med och det blev helt jäkla knas. Hade på mig min fina gråa klänning. Jag hade köpt en fin korsett dagen till ära. Lägenheten var fylld med värmeljus och det låg urklippta hjärtan i olika färger utströdda i lägenheten, typ överallt. Jag hade köpt vin till oss och så skulle vi fixa iordning tacos tillsammans. Han kom lite tidigt, så skickade iväg honom att hyra filmer för kvällen. När han kom tillbaka var allting fixat.

Det är den enda Alla Hjärtans Dag som jag någonsin har firat i mitt liv. Jag älskar att pyssla så det var en av de bästa dagarna i någonsin, satt och klippte ut alla hjärtan en hel månad i förväg och planerade. Visst, man ska alltid visa hur mycket man tycker om någon, men sånna tillställningar ger en tillåtelse att visa det extra mycket. Skulle kunna ge vad som helst för att få ha det en gång till, bara för idag.

Behöver ingen pojkvän..kan slänga ut min omtanke på vem som helst idag. Ska man skämma bort familjen kanske? Köpa pizza och efterrätt, glo på filmer osv. Det tror jag låter som en bra idé. Kommer dock inte få några kramar som jag så väl behöver. Men killar kan ju inte slänga ömhet på en idag för de är rädd för alla hysteri som kan uppstå om känslor osv. Bättre man är kall så de inte missuppfattar vart man står någonstans. Låter sjukt men jag skulle gärna bli playad just nu.

Den 8e juni 2007 - det är när jag senast fick ligga och mysa utan att det ledde någonstans, och jag fick den där känslan om att någon verkligen älskade att ligga där och hålla om en. Håller en tätt intill så dom inte ska mista en. Det är en scen som ofta spelas upp i mitt huvud när jag ligger i min säng på nätterna, den känslan jag hade inombords just då.

Ännu en dag går förbi i ensamheten.

Vem finns i närheten, inte ens en vän.

Om man ska åka, vart ska man då åka liksom?

Hinner ju inte mer än dit så måste jag hem igen.

Ge mig närhet någon.......snälla!

Ut i det friska vädret, men det va inte alls samma sak som förr.

Det var ingenting som hade lättats när jag kom hem igen.

Skuldkänslor som gnager på kroppens sköra insida.

Borde jag ha fortsatt att hålla mig borta från människor, hållt det jag sa den där sorgsna novembernatten? Jag är långt ifrån hållbar, långt ifrån stark.

Allting som man petar på slutar i att det rasar isär till småsplitter.

Är det någon som har ett hörn att låna ut till mig att gömma mig i?

Blunda hårt tills det syns stjärnor framför ögonen..

Ge upp och sluta att andas för en stund..

Inget liv, ingen ork..

Skriver inlägg efter inlägg, ord efter ord..men känner ändå inte att jag får ut det jag behöver. De är någonting som ligger kvar där inne och kliar. Mitt dåliga samvete kanske? Idag har jag svikit, inte funnits till alls.

En usel människa som gömmer sig från sina problem, bara blundar hårt.

När blev jag den personen?

Har stor lust att spotta på mig själv just nu. Jag har så ont i magen, känns som en enda stor knut. Kliar i mina fingrar att skriva till folk just nu men vet att jag bara skulle slänga ur mig en massa dumma kommentarer som är helt onödiga och säkerligen bara kommer göra allting ännu värre.

Att en person jag inte känner och inte "gillar" helt plötsligt har etsat sig fast i mitt huvud måste verkligen tyda på stor desperation. Skit samma vart det kommer ifrån så länge jag får vad jag vill ha? Det är ju inte rätt mott någon, inte ens mig själv. Kan man borra ett hål i skallen och tömma ut sina tankar? Vad gör han där inne?! Han står där och ler lurigt åt mig! Tvi!!

Jag sa att jag visste vad jag måste göra, men ändå gör jag nästan raka motsatsen. Nu har rollerna som vanligt ändrats och istället för att det gör mig lättad så blir jag nästan irriterad.

Kan inte heller släppa det lilla "meddelandet" som jag fick i fredags. Varför lämnade han ens det meddelandet till mig?! Varför be om förlåtelse när vi ändå inte kan prata med varandra. Och vad ber han egentligen om förlåtelse för? Det var jag som "svek" honom så han inte ville ha med mig att göra. Så vad ska jag förlåta?..."att det blev som det blev", från allra första början då eller? Det hade varit bättre om han inte hade sagt någonting alls, fortsatt att ignorera mig. Försöker att vända allt mitt hat mot honom. Får under inga omständigheter kontakta honom igen, tur att jag inte har kvar honom någonstans. Vill inte förstöra allting en gång till, det går bara inte. Men jag litar inte på mig själv för fem öre. Bara det där enkla meddelandet fick det att vändas i min mage även om det inte var något mer med det efter det.

Kan man söka KramKompis tro? MysKompis kanske är bättre ord..eller öppet förhållande? Någon som vill ingå i ett falskt förhållande? Ha någon att slänga all omtanke och tillgivelse på trots bristen på känslor. Känner att jag har så mycke att ge utan någon att ge det till. Är väl därför det så lätt går överstyr när jag blir intresserad av någon, lägger 110% på en gång och dom blir skraj och backar. Lägga 110% på sina kompisar så dom tror man blivit kär i dom nu när folk vet att man är bisexuell? Tänk va många fler som skulle backa. Orka anpassa sig efter människor!! Jag är mycke av allt, man får ta det med en nypa salt helt enkelt. Saknar att vakna av att någon kryper tätt intill och ligger sked med en, gosar in sig i nacken på en. Fan för skogen!!

Men skulle väl bara bli fler ligg om man bodde centralt, och det är verkligen det sista jag behöver just nu.

Tomt, tomt som i natten jag alltid avskyr. Jag kan ju lika gärna ta kontakt med har inte orken. Vet inte varför jag ska ha någon som pratar med mig för jag har inte ens orken till att samtala. Legat här orkeslös hela dagen och kommer nog fortsätta att göra de resten av kvällen/natten med är jag rädd.

Knappt så jag orkar knappa på tangenterna för att få fram det jag tänker.

Försöker suga energi ur minsta lilla halmstrå..

Visst har alla haft en betydelse för mig, men inte som nu. Varenda lilla person som har yttrat ett ord till mig betyder någonting just nu, och just nu är ingen av dom nära. Mer än hälften av mina kontakter har slutat prata med mig nu. Varenda ord som yttras påverkar mig, borrar in i min kropp. Tar åt mig av människor som ja vet att ja inte ens bryr mig om typ. Folk jag knappt har snackat med har någonting att säga till om..sen när?

Känner mig så otroligt jävla tom!

Jag skulle kunna räkna upp ett dussintal "dumma" saker jag kan göra just nu i denna sekund. Vad är det som stoppar mig egentligen? Suget efter uppmärksamhet är stor, men det blir ju bara fel. Orkar verkligen inte just nu, jag är så svag. Men inte snällt att suga energi ur andra, så egoistiskt. Jag vill inte lura någon..