Det har varit några samtal innan och jag har kikat och sett de inte var rätt.

Har hållt mitt avstånd väl, varit trevlig men ändå kall för hade gjort ett val.

Ingenting för mig, inte alls. Det sa jag till mig själv, och tänker fortfarande.

Ett samtal senare, ett leende, en fräck kommentar, en baksida..

Nu är hennes hjärna igång på nytt, börjar se förbi det jag först sa.

Ändå vet jag att det är min första tankegång som är den rätta.

Men det bryr sig inte dom nya tankarna om, dom lyssnar inte. Även om dom nya tankarna ännu är väldigt dämpade så känner jag igen dom allt för väl.

Vet vad som behövs göras..

Kan inte låta blir att hata mig själv lite grann.

Varför måste man tycka om en känsla lika mycket som man hatar den?

Vill inte köra med fula spel..

Får överföra tankarna till någon annan, någonstans där det inte spelar någon roll hur det går. Där det inte kan bli fel. Detta känns nästan pinsamt.

Kan man spärra in sina tankar? Kan supa bort dom, men inte så bra..