Jag brukar säga till människor att det inte finns någon som är misslyckad.

Men måste erkänna att jag aldrig känt mig så misslyckad som jag gör nu.

Om man nu kan gråta sönder sina linser så är det precis vad jag har gjort, satan va ont jag har i mitt öga. Om man kan dö enbart av hjärtesorg så skulle jag bli den siste som blir förvånad om man hittar mig livlös inom en snar framtid. Jag hade förut ett lappat hjärta, nu är varenda liten söm sprucken och istället för ett hjärta finns nu enbart bitar inuti mig.. Jag har på tok för stort hjärta än vad som är bra för mig. Min gräns för vad man kan tåla känns nu nådd.

Pappas raseriutbrott pga sin alkolism som fick alla i hans närhet att bli rädd för honom och som fick mig att känna skuld för att jag aldrig var där för att skydda dom mer än två ynka gånger. Att bli antastad vid 12-års ålder och tiga sig igenom för inte ens kompis skulle behöva vara med om samma sak igen. Min farbrors missbruk som knäckte min pappa ännu mer. Att bli utfryst och mobbad 4an-8an och samtidigt utslängd till lejonen av den som skulle föreställa din bästa vän. Bli förförd av sin granne med smörerier vid den ynka åldern jag va när jag förlorade min oskuld, för att sen stå 2 meter ifrån när han klart och tydligt förnekar inför en par människor att han någonsin skulle haft med mig och göra och att det bara va mina fantasier. Hitta omtanke och uppskattning på nätet gång på gång för att varje gång lämnas lika ensam. Alla obetydliga sexmöten och samtal i tron om att det var vad jag behövde, även om det nu stillade mina behov. Vänner jag skämt ut mig inför pga sex. Att se min bror aspackad gråta ögonen ur sig för alla gånger han ställt upp för sina vänner och fått absolut ingenting tillbaka, enda han fått är polisanmälningar. Se min andra 13-åriga lillebror spy för han druckit för mycket. Se min mamma knäckas av den hårda pressen att jobba 12timmars pass och sen sköta oss och huset trots den lilla summan pengar det ger. Se min dåvarande pojkvän gråta då hans pappa var alkoholpåverkad och bråkade med hans lillebror..se hans mamma gråta. Morfar som dog, farfar, pappas bäste vän också. Se hur fler och fler vänner sviker en, slänger ur sig privata saker man berättat för dom till andra personer. Att bli utskrattad. Se hur en vän medvetet förstör för en så de kan vara bättre. Få reda på alla dessa lögner. Höra om hur min kusin tynar bort mer och mer av den där jävla cancern och att hon inte ens tar det på allvar. Såra någon då jag inte kan älska honom tillbaka, se hur otroligt mycket han lider och hatar sig själv. Sviker mina vänner på grund av vad andra gjort mot mig, pga min oförmåga att lita på människor, pga min rädsla som gör att jag kapslar in mig. Eller då jag svek min vän med den värsta otrohet en vän nu kan göra. Höra hur dom lider på mitt gamla jobb och hur det rasat sen jag sluta. Märka hur många som försvinner då jag inte längre viker ut mig eller snackar sex som förut, hur få som egentligen är ens vänner. Få ens uppfattningar uppslitna vid rötterna och få en känna sig ostadig. Att se att ens vänner mår dåligt men att de inte vill prata med en. Få höra att ens unga granne har blivit våldtagen. Bli riktigt kär och inte få det besvarat, 2 gånger. Se hur man själv förändras både på insidan och utsidan utan att man gör något åt det. Se hur ens ork försvinner iväg och känna att man inte kan göra något åt det. Höra att ungdomar man känner har självmordstankar, önskar sina föräldrar döda, har alkoholmissbruk osv. Höra alla åsikter folk haft om en bakom ens rygg. Märka att människor inte vill ha med en att göra.

Jag säger nu stopp, jag orkar inte mer..

Vet inte om jag går att lappa ihop mer nu..

Så många sårade människor, det gör så ont inombords..

Det känns nu som ett enda stort hål, det finns inget kvar..

Vet att ingen läser det här, men förlåt för allt..skänker en tanke till alla..