Jag vill skälla på mitt huvud!

Säga åt min hjärna att sluta sätta in tankar i mig.

Ett enda samtal och jag var körd. Innan var jag så arg, full av saknad, men riktigt arg. Jag kände mig så lurad och sviken att jag tagit bort bilden från mitt huvud. Men så kom det en fylla och jag tog som vanligt tag i en telefon. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Först blev jag bara irriterad när jag hörde hur mycket han smörade för mig..

Men sen så smälte det in..

FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN!!

Var han tvungen att säga allt det där?! Säga allt det som jag länge velat höra?! Men framför allt, är det sant?!

Men även om det är sant..vad spelar det för roll? Han vet och jag vet att det inte kan och inte kommer bli någonting mellan oss. Världen är så jävla fucked up ju.. Självklart att han ska bo borta i Långtbortistan!

Men som jag alltid säger "Everything happens for a reason", det är helt enkelt inte meningen. Något fel är det på att det ska hända så.

Jag börjar bli en sådan där desperat letare som jag hatar och smutskastar..

Eller inte börjar bli, jag har blivit redan..och det irriterar mig!

Jag VET att man aldrig aldrig ska leta efter någon, det blir bara knas då och man går mer på "fakta" än på känslor..kan ju bero på att typ alla man möter väcker ens känslor till liv bara för man känner sig så ensam.

Om jag inte passar mig så kommer det sluta i att jag lurar mig själv och någon annan stackars sate, och det är verkligen det sista jag vill. Jag litar inte på mig själv för fem öre i dessa situationer. Jag måste verkligen lyckas hitta tillbaka till det stadiet då jag var nöjd med att vara singel.

Och nu får man inte skriva här längre!!!!

Har egentligen ändå inget vettigt avslut, så jag stoppar med en tanke:

Vilka fördelar har man egentligen som singel som väger över ett förhållande?