Börjar se hur jag sakta kapslar in mig igen. Ser att jag inte är redo att vara allt jag vill. Jag ser även hur jag sträcker mig efter halmstrån, för att skapa vad? En illusion som inte fungerar för någon annan än mig själv.

Jag glädjs

Jag saknar

Jag lyssnar

Jag blundar

Jag döljer

Jag vissnar

Vill inte ändra på något, vill finnas där stark som eken. Men det tar många år för ståtliga träd att växa. Hur kan ett träd vara ett träd när den skäms över sina löv? Vill stå stadigt för att ge skogen styrka men ger vika för varje liten vind som viner förbi. Ge mig näring till att bli stor och stark?

Vet vad jag vill men vet inte ännu vad jag söker..

Så nu fick jag en privat stund och kan skriva ett "vettigt" inlägg.

Nu känns de som deppardagarna hemma när man sitter med Dooleys i ådrorna. Smålullig men måste lugna mig för finns inte mycke alkohol i de här huset.

Under de senaste månaderna har har jag ju som sagt haft två killar som mest i skallen när  det gäller närhet. Jag smsade den enda på natten mot idag och skrev följande "Ibland önskar jag att du bodde närmre.. Men då skulle man kanske se att vi inte är lika.. Ibland är det bättre att drömma.."

Jag fick tillbaka att om han inte hade haft fullt upp så skulle han komma och hälsa på. Det värmde så otroligt mycket att höra..

Ändra fram till att de kom fram att han inte ville mysa på samma sätt som jag ville, dvs han ville ha sex. Men som han säger, jag får mys efter. Men bara för att obetydliga människor man träffat på senaste så blev jag bara arg när jag hörde detta. Kändes som att han var precis som alla andra. Vem vet, det kanske han också är.
Andra gånger när han varit sådär så har han åtminstone bett om ursäkt för att han har mycke sånt i tankarna nu för tiden, och han har kunnat ta ett nej. Nu verkade han bli mer stött av att jag blev "ledsen" över det han sa. Trots att jag talat om för honom massvis med gånger att jag (otroligt nog) har lessnat på all ytlighet och sexrealationer. Trots att jag talat om för honom massvis med gånger att han inte ens behöver fråga om sex OM han myser med mig. Vid sånna tillfällen vill jag att dom ska ljuga, lite smörerier är tillåtet. Dom ska inte ljuga om vart dom vill komma, på så sätt att dom får inte säga att dom är intresserade om dom inte är ute efter mer än sex. Men för mig får dom gärna ljuga och säga att dom vill ha det mysigt osv även fast dom är upp över öronen kåtnissar...så länge dom inte totaldissar en efteråt! Finns inge värre än att känna sig som gårdagens sopor när man vaknar upp, även om jag visste från början att det var där man skulle hamna. Även om dom inte tänker snacka med mig när jag åker därifrån så kan dom låtsas som att det var trevligt att man kom. Lögner?? Näe, bara utelämnande av vissa bitar tack.

Blev i alla fall sur på denne grabb och sa att jag just nu inte var ett dugg intresserad av att mysa med honom då vi inte alls ville samma sak, och att de säkert fanns andra brudar som han kunde ta som är betydligt mycke roligare. Sex i alla ära, men jag saknar att ha någon man kan prata med sen också. Finns det ens nu för tiden, eller har det någonsin funnits?

Tydligen så gör det de, på ställen där jag inte vill finna det. Varför måste ödet vara så förbannat retsamt ibland? Känns som att de håller på och hånar mig! En kall dusch??

Min hjärna har börjat att spela spratt på mig. Det tycker jag inte om. Jag vet så väl vad den vill. Men när ska jag få det som jag vill?? Eller får jag det då?

----------------------------------------------------------------------------------------------

Helt utanför detta inlägg.. Hörde från någon jag inte hört på länge och inte trodde jag skulle få höra från heller. Eller rättare sagt, fick ett "meddelande" från honom, att han va ledsen...ledsen för allt som blev. Kunde inte visa hur glad det gjorde mig men samtidigt förvånad. Kunde inte tala om hur gärna jag skulle vilja förlåta honom. Jag har ju faktiskt lovat att ignorera, trots att hon spelar att hon inte brydde sig. Ena dagen är det som förut och nästa dag inte alls. Skulle så gärna ha kontakt med honom om allting var annorlunda, men det är det inte. Så förlåt från mig med.

Det har varit några samtal innan och jag har kikat och sett de inte var rätt.

Har hållt mitt avstånd väl, varit trevlig men ändå kall för hade gjort ett val.

Ingenting för mig, inte alls. Det sa jag till mig själv, och tänker fortfarande.

Ett samtal senare, ett leende, en fräck kommentar, en baksida..

Nu är hennes hjärna igång på nytt, börjar se förbi det jag först sa.

Ändå vet jag att det är min första tankegång som är den rätta.

Men det bryr sig inte dom nya tankarna om, dom lyssnar inte. Även om dom nya tankarna ännu är väldigt dämpade så känner jag igen dom allt för väl.

Vet vad som behövs göras..

Kan inte låta blir att hata mig själv lite grann.

Varför måste man tycka om en känsla lika mycket som man hatar den?

Vill inte köra med fula spel..

Får överföra tankarna till någon annan, någonstans där det inte spelar någon roll hur det går. Där det inte kan bli fel. Detta känns nästan pinsamt.

Kan man spärra in sina tankar? Kan supa bort dom, men inte så bra..

Blott en leksak som inte ska ha känslor?

Allting blir antingen gjort till för enkelt eller för komplicerat.
Kan ingenting få vara precis som det är?

Det måste ju vara många fler människor än bara jag som har mer än en sida?

Men uppvisandet av en sida gör att människor utesluter en annan.

Varför måste vi kategorisera folk på en gång istället för att lära känna?

Den ena sidan, så stark och självsäker..så beslutsam. Den går inte att tämja, får bara vänta på att den ska ebba ut. Den andra sidan så blyg och försiktig, så ömsint. Kan man finna någon som både låter mig leda och bli ledd?

Jag kan finna fyra sidor till och med som alltid finns hos mig var dag som går. På morgonen den kramgoa, kärleksfulla lilla tösen som aldrig vill växa upp. Under dagen en fasad, en rolig och bekymmerlös person. På kvällen utanför sin mur, en liten skör blomma som fäller sina blad. När natten kommer ses ett vilddjur, med stark drift som ses nästan som ostoppbar.
Vem bestämmer vad som är mitt sanna jag? Är inte alla delarna jag?

En vildkatta behöver ingen närhet?

Är det jag eller alla andra som missuppfattad det helt?

Stillar min hunger men finns ändå kvar ett sug, ett sug som inte fanns där innan sommaren. Jag var så nöjd med min tillvaro även om den inte var perfekt. Nu känner jag bara hur någonting saknas, jag får inte den fysiska och psykiska tillfredställelse som jag behöver.

Är verkligen världens så full av ruttna äpplen att man inte ser de bra som finns? Eller är de bara så att dom hänger kvar där uppe och inte går att nå?

Jag försöker förklara vad det är jag vill ha, men blir bara skrattad rakt i ansiktet. Nattsidan är inge svår att stilla, men vem ska stilla den andra..morgonsidan som aldrig får det den vill ha? Av alla gånger gånger jag sluppit sova ensam de senaste 2 åren så är det bara två nätter som jag fått det jag verkligen vill ha och behöver. Sann, omtänksam och intensiv närhet.. Förvånande nog var en av dom en person som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle vara på så sätt, med tanke på allt han och andra sagt. Om han kan så borde väl alla kunna?

Det finns två människor som verkligen tagit över mitt huvud de senaste månaderna när det gäller närhet, och båda två verkar så otroligt avlägsna.

Var finner man orken, inte till att leta, utan till att orka hänga kvar tills det du behöver dyker upp?

Varför ber man om "hjälp" om man ändå inte planerat att lyssna?

Är det så oerhört härligt att höra/se efter hur mycket andra bryr sig?

Se hur mycket dom kommer att anstränga sig för att nå fram?

Mår någon dåligt, verkligen behöver hjälp så finns jag verkligen där till hundra procent! Skulle kunna åka över halva landet, ge bort ett antal organ, sjänka varandra krona jag har över om det vore så att jag kunde hjälpa! Men om någon säger till mig t.ex att dom ska hoppa men egentligen inte har några argument till varför så säger ja bannemej till dom att hoppa!

Kanske ligger 100 argument begravda som jag inte får veta om, men kom då inte heller till mig och tro att jag ska kunna ge dig någon hjälp. Hur ska jag kunna ge motargument, stöd och kanske insikt om jag inte ens får veta vad det hela handlar om?! Fan vad jag låter elak! Måste be om ursäkt, men det gör mig så arg..arg och ledsen. Jag tar det verkligen personligt. Trodde väl, dumma jag, att mina vänner hade mer förtroende för mig än så trots allting som hänt. Och det sårar mig när vänner säger till en att dom vill ta livet av sig och att ingen skulle bry sig. Har dom märkt så lite att jag tycker om dom? Har jag inte sagt gång på gång att jag aldrig vill förlora dom?

Känner mig som världens svin när jag ger upp. Men varför kämpa för något som uppenbarligen inte finns där. Jag kan bekräfta, om jag ser att det ger framsteg..även om det är små framsteg. Men när det står stilla på samma position tappar jag all motivation. Jag har inget där att göra...

Fast?

Varför begränsar man sig eget liv i så stor utbredning som människan gör?

Är vi så pass ovana och rädda för livet att vi aldrig vågar leva det?

Är det därför vi så gärna vill vara som alla andra, för att vi är så rädda för att vi ska göra fel? Om jag gör som min vän/kollega/granne så är jag ju åtminstone inte den enda som gjort det misstaget om det nu visar sig vara fel. Har du någonsin tänkt på hur betryggande det är ibland att se andra göra misstag i sitt liv? Att det till och med går till den nivån att människor medvetet förstör för de personer som de anser vara för perfekta, bara för den enkla anledningen att deras fel inte ska synas lika mycket. Ger det egentligen någon trygghet när man innerst inne vet att de inte ens är sant, det var ju jag som orsakade det?

Vi vet ju alla om att man inte kan gå igenom livet felfritt, du kommer någon gång under alla år att göra misstag. Så varför är vi då så rädda för dom? Och vilka misstag det än är som vi har gjort, finns det de som är så stora att vi aldrig kan räta till det vi gjort fel? Visst, det kan ta åratal att lösa det, men det går ändå på något sätt om vi bara bestämmer oss för det. Dom har börjat diskutera nu att det inte är misstagen man lär sig av, men jag vill verkligen inte hålla med om det. Det finns inget som har fått mig att växa så mycket som människa som de lärdomar jag fått av mina misstag. Just därför vill jag heller inte kalla dom för misstag heller egentligen, tror man ser på det ordet på helt fel sätt. Se dom som en lärdom istället, saker som måste hända för att du ska se saker som de verkligen är eller för att du ska utvecklas.

Jag kan nog ibland verka väldigt elak mot mina vänner när de kommer till mig och beklagar sig. Och ibland händer det faktiskt att jag ger dom en utskällning för jag tycker dom begränsar sig själva på tok för mycket. Ibland är det nästan enklare för människor att leva kvar i sin depp när det gått för länge, för den andra delen har blivit på tok för obekant. Det finns en vän som jag blir osams med i princip konstant för att jag tycker att hon orsakar sina problem själv, har hon inte ett problem så fixar hon sig ett. Sådant gör mig arg av många olika anledningar. För det första så hindrar hon ju sig själv från att leva ett lyckligt liv, det gör mig ledsen. För det andra så känns det som att andra människors riktiga problem ser ut som bagateller när så många klagar om "ingenting" i princip. Jag kan egentligen inte klaga på dom för det är något som dom faktiskt gör omedvetet, vem vill vara olycklig liksom. Jag klagar också om småsaker ibland. Som förut, jag gnällde väldigt mycket över att jag inte klarade av nya människor, för mycket förändringar osv..tills jag mötte någon som verkligen hade problem med sådana saker, som började kallsvettas, få panik och spy i de situationer som jag gnällt om. Det fick mig verkligen att se annorlunda på saker och ting. På samma sätt irriterar det mig när folk inte tar mina problem på allvar heller. Men klart att dom inte förstår när det är något som de själva inte har erfarenhet av.

Men det är ju så att jag klagar på deras gnäll, när jag egentligen borde lyssna och förstå. Jag vet ju exakt hur det kändes när jag var där i deras sits, hur tungt det var och hur man tänkte då. Ändå blir jag så irriterad när dom inte förstår, när dom inte lyssnar och inte kan se förbi den världen dom nu lever i. Klart dom inte vet när dom inte har gått igenom den lärdomen ännu.

Men det finns något du aldrig kan lära dig i tid, meningen med livet. Människor letar efter meningen med sitt liv, hur ska man någonsin kunna hitta det förens livet är slut? Du kan inte veta meningen med en bok förens du läst ut den för du har ingen aning om vad som kommer ske på de sista sidorna. Om du kan inte fråga någon om meningen heller för de som insett de är döda, och de levde sitt liv inte ditt. Njut så mycket man bara kan istället så har du ingenting som du kan ångra sen. Det finns ingen manual som säger hur man ska leva (utom Svensson manualen någon korkad jävel hittat på) så följ det som känns bäst så ska du se att allting ordnar sig på ett eller annat sätt.

Jag kan dock ge ett nyckelord för livet, som jag ge till alla som vill ha råd och som jag ska ge till mina barn: RESPEKT
Det bör och ska flätas in i precis allting som finns i världen.

Så länge man följer det kan man göra precis vad man vill.

En veckas nojjor och förberedelser..letande, shopping och fixande.
Allting, hela resan och oron och spriten..för absolut ingenting.

När jag väl lyckats bli av med nervositeten och bara längtade, så blev inget.

Hade lätt kunnat starta hela grejen utan några som helst problem, kunde ha gjort vafan som helst kan ja säg dig, men nej då.

Jag blev så arg, besviken, frustrerad och kunde inte låta bli att känna mig lurad till max. Var det så som de nu sa, eller va det bara att påhitt för att slippa om de inte var som de hade tänkt sig?? 

Vart skulle jag nu ta vägen? Fick hjälp att ta mig till en vän. Men såhär i efterhand önskar man lite att man kanske hade åkt någon annanstans, inte på grund av min kompis, utan pga frustrationen jag nu bar på.
Märktes så väl på mina drömmar att detta var långt ifrån ett avslutat kapitel, jag hade bara blivit mera nyfiken av mig.

Men vet inte om jag kommer våga chansa igen...

Naglar som ska filas och målas. Åkt till bolaget och köpt vin, massa vin. Har jag underkläder som duger? Till affären för att köpa schampoo och balsam. Har jag några rakhyvlar kvar? Vilken utväxt man fått, håret måste färgas. Jag ska vara där vid 20.00, då måste jag vara vid danderyd senast 18.30 Vänta nu, det är ju lördag imorgon. Då måste jag alltså ta bussen 16.30, då måste jag gå hemifrån kvart i 3 redan. Vem skulle börja och med vad? Får inte glömma alla saker, extra kläder kan vara bra. Vem ska sova var egentligen? Jag har i alla fall ordnat en back up om det känns för konstigt. Hur ska jag känna igen dom? Vilka skor ska jag ta? Tänk om jag glömmer någonting. Eller tänk om jag får panik och hoppar av bussen. Hur ska jag förklara det? Hoppas inte mitt hår blir alldeles knas imorrn. Får inte glömma packa väskan i morgon bitti. Hur mycke tid kan jag behöva i morgon?  

Känner en klump  i halsen som åker ner i bröstet. Hjärtat växlar mellan att gå i 180 och att stå helt stilla. Händerna skakar så att ja inte kan hålla i saker ens en gång. Mina ben är som gelé. Dags för redovisning? Känner mig illamående hela tiden och paniken känns inte långt borta. Sitter flera gånger med mobilen i handen, med ett sms "jag klarar det inte, förlåt" som aldrig kommer iväg. Nerver av stål...kan någon ge mig nerver av stål?! Min andning känns jättetung och mitt humör är verkligen uruselt. Jag vet att nervositeten kommer släppa efter typ dom 10 första minuterna om inte mindre, men alla dessa timmar innan. Varför planerade jag det här?! Känner mig så trött men kan samtidigt inte finna någon ro till att sova.

För feg för att ta steget, men för sent för att backa ur...