Känns hemskt att säga det, men ibland (som nu) önskar jag att det aldrig hade hänt mig några bra saker. Man saknar inte det man aldrig haft, är det inte sant? Jag tycker då det i alla fall.

• Det var bättre när man aldrig hade varit med om ett engångsligg som var omtänksam och faktiskt brydde sig om mer än sexet.
• Det var bättre när man aldrig hade fått mysa och därför inte hoppades på det heller.
• Det var bättre när man hade accepterat att man alltid skulle vara ensam.
• Det var bättre när man inte hade några vänner.
• Det var bättre när jag alltid hade varit tjock.
• Det var bättre när jag alltid hade varit osäker och blyg.
• Det var bättre när man alltid hade haft ont om pengar.

Är väl därför jag är så dålig på hela människogrejen, jag har inte haft lika mycket social träning..va alltid en ensamvarg när jag va mindre. Ibland är det bra med förändringar, ibland inte.
Just nu önskar jag att inget hade förändrats. Jag hade kunna fortsätta leva som ensam, mobbad, tjock och ensamvarg.  Det hade inte gjort mig någonting, för jag hade liksom accepterat att det var så mitt liv såg ut.

Ibland är det bättre att inte veta vad som finns där ute... =(

Nummer 1: Jag måste lära mig att hålla munnen stängd när jag snackar med skvallerkärringar. Finns inga bevis ännu på att någonting utav det har kommit ut..men samtidigt känner jag inte så många av hennes vänner så.

Nummer 2: Jag känner mig bara mer och mer ensam. För alla människor försvinner mer eller mindre. Jag har gått från 200-300 sms om dagen till ca 10-20 sms i veckan! Måste lära mig att jag endast har mig själv och ingen annan. Och borde därför också sluta bry mig totalt om vad andra tycker om mig, för i slutändan står man ändå själv. Måste lära mig att jag inte kan vara perfekt.

Nummer 3: Det börjar bli dags för en ny tatuering så jag kan bedöva smärtan ännu en gång. Jag känner hur kroppen skriker efter det. Är väl det som är skillnaden mellan min släkting och mig, jag har lärt mig hur jag ska hantera min smärta utan att skada mig själv. Så egentligen begär jag att hon ska vara starkare än vad jag är.

Nummer 4: Min så kallade rehab är totalt körd för länge sen egentligen så blir ingen belöning, ingen ipod för mig den här löningen. Har dock lyckats sluta dricka en massa läsk och istället börjat pimpla mängder med smaksatt bubbelvatten. Det är väl lite bättre iaf? Jag kan helt enkelt inte vara utan allt det goda. Måste bara lära mig att små mängder är tillräckligt.

Nummer 5: Jag MÅSTE fixa installationen till skrivaren så jag kan skriva ut utbildnings-anmälan och skicka in, så jag inte kommer undan längre. Känner på mig att jag bara kommer fortsätta att skjuta på det annars. Det får vara slut på ursäkter för att inte gå framåt. Måste få mig mer självsäker på mig själv och ta tag i saker.

Ett hål, jag känner smärtan i mitt bröst..det formar ett hål.

Stor som en näve, dvs lika stort som mitt hjärta..men på fel sida.

Hur länge ska jag ha detta hål? Hur länge ska jag känna smärtan?

Varenda litet "nej" sänder ett hugg rakt in i bröstet.

Nöjer mig snart med en falsk värld.

Allt för att få uppleva känslan åter igen..

Han som var mitt sista hopp känns snart som ett minne blott.

Endast få ord sägs till varandra.

Han handlingar känns lika kalla som min kropp känner sig.

Men jag ignorerar hela tiden avståndet, som säger..det blir ingenting!

Ge mig en helg! En helg med det jag saknat, så borde jag komma på fötter.

Försöker lista ut vart jag har E någonstans också. Men utan att fastna på tok för mycket. Han och jag verkar vara lite i en och samma sits. Och vi verkar båda spela bort det då och då. Är bara en gissning dock. Jag kan inte längre läsa av människor som jag en gång kunde..om ja nu gjord det.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Gamla anklagelser dök upp till ytan strax efter midsommar. Varför upprepa det hon redan sagt hela 1,5 år senare nästan? Det gjorde mig så irriterad! Ville sätta henne på plats, men när hon så snabbt stack iväg så bestämde jag att det var bättre att ignorerar. Uppmärksamhet var precis vad hon ville ha.

Varför ska jag alltid hamna i tjafs med alla människor?! Varför är jag så annorlunda från alla andra? Varför tänker inte jag likadant? Det sätter mig bara i klistret hela tiden att jag inte förstår.. Inte undra på att jag målas upp som jag gör..
"Riktiga vänner stannar", var är dom då? De stannar endast så länge jag håller käften och dansar efter deras pipa. Vad händer när jag öppnar munnen nästa gång? Eremit..vore kanske skönt, och bäst så..

Det är precis vad jag känner mig som..

Så fort jag inte är en människas lösning så är jag deras problem.

Alla backar ifrån mig!

Paret jag träffade fick strax därefter förhållandeproblem..men varför fick jag inte veta. Nu är dom i alla fall inte tillsammans längre, och han har redan skaffat en ny tjej. Och nu pratar ingen av dom med mig. Orsakerna kan va många, men kan ju säga att jag inte känner mig så oskyldig just nu. Känner mig som ett dåligt minne.

Så fort det handlar för mycket om mig så sätter dom ner foten och säger nej. Jag känner mig instängd! Går omkring med mitt falska leende för att göra alla glada, för att slippa vara ett problem. Folk vet, dom läser om hur jag mår..men alla låtsas lika mycket som mig att allting är som det ska vara. Det är lättast så..

Hej, mitt mellannamn är fnurra...

Seriöst..

Har inte ens tid att skriva av mig.

Och när jag väl har tid så har jag knappt någon ork.

Sitter just nu och känner mig otroligt jäkla seg i hjärnan.

Tror inte jag kommer få ut något vettigt just nu.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

- Har ont i ryggen som inihelvete, huvudvärk också

- Så jävla trött och sliten av att jobba

- Fått en fucking liten hopp-gnista på L igen (WHY?!)

- R och jag snackar knappt med varandra

- "Mitt" par har splittat..och han har tagit en bekant..och på nått sätt gav det mig en klump i magen..why?

- Min släkting blir typ bara sämre..kommer hon dö?

- En annan "släktmedlem" har börjat skada sig själv

- Har ingen aning om hur jag ska hinna med körkortet mellan jobbet och vännerna just nu..

- Jag saknar mys (som alltid) och det sliter mig i småbitar

- Självförtroendet svänger från dag till dag *irriterad*

- Jag har verkligen SLÖSAT pengar =/

- Är allt fler som slutar prata med mig..varför?

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Smsade iaf P förut och tackade för att han var en av få som faktiskt behandlat mig som än människa, trots att jag vara var ett "one night stand" så.. Och han skrev att jag är en skön människa, och att jag ska skita i människor som behandlar mig på annat vis. Han är så jävla go (why?!)...kunde ingen annan vara någon annan som va så bra.. =(

Samma min kära vän M, han är så jääääävla underbar kille! Älskar att ha honom som vän verkligen, så vettig att snacka med! Och får mig alltid på glatt humör igen på något konstigt vänster..

Tacka fan för att de finns några guldkorn till människor i alla fall.. <3

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som lockar.

Om det är de faktum att hon är så lik mig i många av sina tankar.

Eller om det är för de delar hon har som jag önskar att jag hade.

Hon har en utstrålning som jag aldrig har sett hos någon annan.

Vill så gärna ha kontakt med henne.

Det har jag iofs..fåtal gånger.

Men vill ha mer. Jag vinkar, och väntar på respons.

Känner mig nästan ovärdig den uppmärksamhet jag fått.

Varför?

Jag blir fucking jävla galen snart!!!!!

Eller, jag är redan galen, huvudvärk har jag också.

Fasiken för släktingar, gu vad jag hatar dom!

Lugn och ro att vara hundvakt? Jo hejdu, inte när man har mormor springandes här varenda dag och fixar. Som om jag inte skulle klara av någonting själv. Jag har ju för fasiken redan bott hemifrån i 3 år, tror inte att jag har glömt någonting bara för jag flyttade hem igen.

Kusinen frågar om hur tvättmaskinen fungerar, ändå är det MIG mormor visar hur den fungerar..för att sedan dagen efter FRÅGA MIG hur tvättmaskinen fungerar. Ser du logiken i det hela? Jag gör det då inte.

Jag vet att hon bara vill väl, men jag blir fasiken galen på henne.

Så fort hon kommer och hälsar på blir hela familjen på dåligt humör.

Nu springer hon omkring här i huset och talar om det ena och det andra för mig. "Gör såhär med köttet. Kan man göra såhär med köttet? Men du kan väl göra såhär med köttet." Dessutom tror hon att deras små pudlar ska nå upp till diskbänken precis som våran hund. Enda skillnaden är att våran hund var typ...5 storlekar större. HUVUDVÄRK!!

Dessutom har man kusinen som ställer en massa urkorkade frågor, gång på gång på gång på gång..... *suckar* 

Någon som kan ge mig skjuts upp till hälsingland i augusti? Så jag kan komma bort från allt jävla skit. Allting enskilt är egentligen bara småsaker, men allt ihop..utan energi...jag blir tokig för varenda liten grej.

Jag vill inte knäckas....

En bror, en bror du ser varje dag

Hur kan det vara viktigare att träffa?

Eller var det bara bilens bekvämligheter som lockade?

Tankar går tillbaka till då du var här..

Du säger att du ville vara med mig

Det du gjorde visade motsatsen

Känner mig så usel, smutsig, värdelös

Jag var, och är ingenting att ha!

Två år..

Ännu mer tankar går längre bak i tiden.

Bara ren tillfällighet eller ren fakta?

Under de 3 åren jag var smal hade jag de enda pojkvänner jag haft.

Beror lika mycket på självförtroendet..

Men hur får man självförtroende när ingen någonsin uppmuntrar det?

Aldrig någon som ger mig komplimanger i verkligheten

Förståligt, när jag ser mig i spegeln

Ena dagen tycker jag om det jag ser, andra dagen hatar jag det

Är på dag 18 i min rehab-månad....som inte ens borde räknas längre.

Jag har fuskat så många gånger nu att jag knappt håller räkningen.

Dock ingen läsk, som var min största drog. Känner mig ändå misslyckad. Behöver verkligen ett riktigt rehab, för mig själv kan jag inte lita på.

Ge mig en lägenhet. Stoppa den full med nyttigheter. Jag kan kontrollera mig affären, men finns det godsaker hemma kan jag inte låta bli att stoppa i mig dom framåt småtimmarna. ush! Det är knappt gott längre, bara äter för att äta. Fylla ett hål som aldrig fylls.