full, tom och snurrig..

precis så jag känner mig just nu.

Hur kan jag gå från 60% och ner till 10% på en halv dag?

Full av äppelpaj som jag inte borde ha stoppat i mig den här månaden. Jag fuskar visst bara mer och mer, kommer på ursäkter som egentligen inte finns annat än i mitt huvud.

Tom inombords pga bristen på äkte närhet som jag så ofta tjatar om. Borde ändå inte ha någon för just nu är jag på tok för desperat. Kan man säta ut en annons för att leta efter en MK (myskompis)? Få bli av med begäret så man kan tänka klart sen.

Snurrig i huvudet över min framtid. Har anmält intresse på en lägenhet i alla fall. Men var vill jag bo? Måste erkänna att många trådar i mitt hjärta drar mig mot den stad som gjorde sådan underbar förändring på mig. Frågan är, var börjar man i denna moment22-sits? Fixa ett jobb där och pendla, för att sen kunna skaffa bostad. Eller skaffa bostad och pendla till mitt nuvarande jobb tills jag hittar ett jobb i den staden?

Som mamma sa, det här är förändringens sommar..

Fixa färdigt huset, jobba in pengar till utbildning, skaffa körkort, fixa hälsan, flytta hemifrån, byta jobb??

Vet vem jag börjar låta som (fröken-jobb/åldersnojja), och jag gillar det inte.. Ta allt i sin egen takt..

Får erkänna att jag i allt detta mörker som varit under en lång tid börjar se lite ljus. Fortfarande väldigt svagt, men är ändå ett litet ljus. Det är just det som jag har letat efter, motivationen till att fortsätta kämpa vidare framåt.

Står mer på mina egna ben nu för att inte tynga ner alla runt omkring.

Men ändå skönt att veta att man inte står helt ensam.

Måste lära mig skillnaden på att prata om mina problem och att hänga dom över andra. Kampen är ändå min att kämpa.

Pengar har vi nu, och bil.

Cancern som finns i släktkroppen vill inte försvinna dock.. om hon inte vore så jäklarns envis! Om hon bara kunde ta det lugnt ett tag, låta kroppen återhämta sig..