Jag har haft många tillfällen den här veckan som jag har varit själv och kunna gråta, men det var inte förens idag när jag satte fötterna på den asfalt som ledde mig hemåt som jag kände tårarna nära under mina ögonlock. Munnen drog ihop sig till endast ett smalt streck.
Jag mår inte bra av att umgås med människor för länge, jag knäcks. När jag är med andra så blir jag hela tiden låst just för att jag känner mig bevakad. Skenet ska hållas uppe och rollen ska spelas, jag är den lycklige.

I förrgår satt jag och fikade med 3 personer få min släkt, och jag mådde illa. De satt och hackade och verkligen smutskastade någon som inte var där..och som de säkerligen inte heller skulle erkänna för henne att de tyckte så. Den ene av dom gick t.o.m så långt som att säga "hade jag så stor rumpa som henne skulle jag ta alla pengar jag hade och göra en rejäl fettsugning", och där brevid satt jag med min stora rumpa och breda höfter. Det enda jag kunde se framför mig var vad dom måste säga om mig när jag inte är närvarande..fyfan

En släkting slängde också ur sig att det finns de som tror/tycker att vissa på mitt arbete inte sköter sitt jobb. De tror att vissa "förfalskar" sina handlingar. Samma tanke slår mig där, undra vad de då tror om mig när inte ens ord räcker som bekräftelse ens.

Som en vän till mig sa, "du är den i släkten som har fått hjärnan" och det är nog fasiken sant. Jag ser bara mer och mer hur alla beter sig om idioter. Eller är det jag som har spårat ur?