Hade största prövningen på länge idag.

Skulle in i en tatuerarstudio..och på trappen satt 2 stycken helt ivägen.  Är det något jag inte klarar av så är det att be folk att flytta på sig. Men jag va ju tvungen att komma in, så jag började med att titta på dom långt innan jag kom fram typ så dom såg att jag skulle dit. Så när jag väl kom fram så sa dom "hej" och flyttade på sig. *pustade ut*

Sen kom nästa problem. En studio full med bara grabbar. Eller ja, en tjej och resten grabbar i olika åldrar. Och där skulle jag sitta och vänta i 10 minuter innan jag skulle få hjälp. Jag hade ju hinnit spinna upp mina nerver redan innan också så när jag väl satt där och vänta så kändes det fan som jag skulle svimma. Det hade varit pinsamt värre, hon tuppar av redan när hon ska in för att boka tid. Kände mig blekare och blekare i ansiktet och lite småsnurrig i huvudet. Och jag svarade väl inte alltid med speciellt smarta svar sen när jag väl fick hjälp. Men jag klarade det i alla fall. Jag tog steget som jag trodde jag aldrig skulle komma till. Hade det inte varit för att jag redan hade en tid så skulle jag aldrig ha gått in där idag kan jag säga. Hatar när det är sådär mycket "läskigt" folk (dvs sånna jag har svårast att snacka med), det är verkligen något jag måste jobba på.

Jag är rädd...eller ja, snarare orolig. Inte direkt för det som ses utåt, men den dolda innebörden. Är rädd för att den inte alls kommer att synas. Mitt fel som inte alls nämnde tillräckligt av det som jag borde ha gjort. Lite rädd att det kommer bli som...vad som helst. Tur jag visade ett exempel som var nära det jag strävade efter i alla fall. Oroar mig mer än jag borde, är väl för att det är så pass stor grej.

Blev förvånad över mammas ogillande av min placering. Varför har hon "plötsligt" ändrat åsikt om något som förut var så okej? Hon slänger ur saker som jag inte förstår vad hon fått ifrån. Förra gången jag nämnde detta sa hon "tänk om du ångrar dig"...mamma, när blev jag ombytlig? Detta är något jag älskat och strävat efter sen jag var 14 år gammal. När blev du orolig för mig? Vad är det du ser som inte jag ser? Eller är det bara hennes ålder som kommer ikapp henne nu..

Är det orättvist att vissa är vackra och andra inte?
Egentligen alla lika fina, är endast utstrålningen som inte är densamma.

Avundsjuk, ja det är jag.

Jag hade en gång utstrålning jag med.

Den där självsäkerheten som syntes i ens blick!

Varje gång jag ser den hos andra kan jag inte låta bli att känna ett hugg.

Varför inte jag?

Jag vet dock redan svaret, det är ju mitt fel.

Det är jag som inte accepterar mig själv.

Vet att allting sitter på insidan trots att jag hela tiden slår in det motsatta.

Jag skäms.

Pinsamt att det gått så långt..

Gör allt jag kan för att göra mig vacker!

Vacker i MINA ögon.

Men är hela tiden utsidan.

Visst, den gör också sin del, men om hjärnan är sne..hur ska den se rätt?

Jag kan slita, men är tanken fel så kommer jag alltid se bara felen.

Hypnos?