Jag förstår inte riktigt vad som försegår.. =O

Menar, dom skulle ju inte ha kontakt med det förflutna.

Och så tar HON kontakt med mig, hon som ja på sätt och vis haft mindre kontakt med trots att jag träffat henne fler gånger. Har iofs alltid velat vara vän med henne men har varit orolig för att verka som någon läskig beundrare typ. ^^  Låter sjukt när ni inte vet allting, men..

Men varför tar hon kontakt med mig för? =O

Jag kanske bara överreagerar på hela grejen.

Hon kanske bara ville säga hej helt enkelt. ^^

Blev bara väldigt förvånad och fundersam..

Men är ju bara att vänta och se helt enkelt liksom..

Beror väl på bakgrundshistorien jag har i den där härvan som gör att jag blir riktigt fundersam på vad som sker. Men ska sluta tänka. =)

Hur kan man ha känslor för en person, och sen fantisera om en helt annan?

Jag vet ju vem jag vill ha!

Är väl så att jag trånar efter den andre för att han kan ge mig något?

Något som inte förvirrar eller förvärrar situationen.

Han kan ge mig närhet medans jag väntar ut kärleken, ger den andrum?

Hur fel är det?

Jag har iofs alltid sagt att ingen ska behöva leva i celibat som singel.

Behov är behov och jag är inte på något sätt bunden till honom.

Han vill ju inte ens ha mig?

Men varför känner jag mig då så skyldig när jag trånar efter andra??

Jag flirtar och lirkar in dom..

För att sen putta iväg dom när det blir för nära!

Spelar ett spel, ett hemskt spel..

Så usel!

En liten iaktagelse som skrämt mig på sistone. Det är allt fler gånger jag sett/hört hur brudar klankar ner på sig själva, tackar sina pojkvänner för att dom vill ha dom iaf..och ännu värre, FRÅGAR dom om hur dom ska vara/se ut..

Säkert många nu som tänker "OCH??"

Har redan insett att många inte har samma synsätt som mig. Men att fråga sin pojkvän om vad man ska ha på sig för att "det är ändå han jag ska vara fin för" går fetingbort i min värld. Okej om jag har megasuperoptimala beslutsångesten för att det är en tillställning där jag inte vet vad som passar, SJÄLVKLART att ja kan fråga om råd. Men aldrig i helskotta att jag skulle välja kläder varje dag för någon annans skull (JA jag vet folk som gör så).  

Samma med folk som skippar något dom tycker om för någon annans skull.. Vet t.ex vänner som skippat att pierca sig för att deras pojkvän ogillar det. Fuck that shit! Mitt ex tyckte inte om mina piercingar heller men han fick acceptera dom likförbannat. Antingen älskar han dig ändå eller så är han INGENTING för dig!

Jag blir rädd allvarligt talat, och ryser över hur många tjejer som antar en undergiven roll i förhållandet. Hur dom är TACKSAM över att någon faktiskt vill ha dom och att dom gör vad som helst för att dom inte ska gå sin väg.. Klart man ska kompromissa i ett förhållande, man kan inte göra allting som man själv vill.. Men ja, det är ju lite skillnad på att kompromissa och att slänga allt man är åt sidan.. Vilket jag tycker att många gör just nu.

Är inte många killar som är så direkt, jag känner någon enstaka typ.. Nej dom börjar på en gång tjabbla om att dom är kvävda om någon försöker ändra det minsta på dom.. Så varför kan inte vi göra detsamma?

Säger som jag alltid har sagt..jag är mer grabb än tjej i skallen..är väl därför jag förblir singel också..

Kan du slita ut orden från hans mun eller ge dom mening??!!

Jag blir så glad och så besviken varje gång han yttrar sig..

Man borde inte få göra så..

Och vad försöker ödet säga mig??

De 2 senaste gångerna nu vi pratat om att ses så har hela dagen gått åt helvete för mig, full med trassel. Inte för att han bokat in något 100 då. Men känns lite som att det inte är meningen att vi ska träffas..

Ta bort mina känslor då.. =(

Gråtande

Drömmer om en famn så varm

Fryser

Ge mig dina armar, dina kyssar, din blick

Vill känna hur någon ser till mitt inre

Känna hur någon inte vill släppa taget

Det är pirret i magen jag saknar

Lättnaden i mitt huvud

Värmen i min kropp

Frustrerad

Springer någon förbi mig kommer jag plocka dom!

Jag kommer inte titta, inte undersöka

En varm kyss värmer oavsett läpparnas form

Pappkasse?

Orkar snart inte skydda mig längre

Jag rusar blint in och roffar åt mig det jag får

Fyfan va skabbigt

En desperat människa skiner inte

De stöter bort folk ännu mer

Man skrämmer med sin iver

JAG VILL BARA KÄNNA!

Kan inte låtsas som att jag inte vill ha någon här

Jag blir som ett barn med ett paket framför mig

Blir ivrig på att öppna, trots att ja inte vet om innehållet

Roulette

Kanske, den här gången, får jag det jag vill ha

Det jag trånar efter

Drömmer om

Snart kommer jag börja chansa igen

Trots alla missar

Ömhet är värt att leta efter

Jag såg henne idag. Första gången sedan i sommras  när jag sov över hos hennes syster. Det syntes på en gång att hon hade peruk eftersom det inte alls var samma hårfärg eller kvalité som hon har på sitt eget hår. Men den var fin, hade man inte känt henne så syns det inte lika tydligt.

Hon tog av sig den sen när det var dags att äta, alla tyckte hon kunde skippa den. Måste säga att det är något vackert med kvinnor som har snaggat hår. Ena sekunden tyckte jag att hon såg stark ut pga den hårda ytan det gav henne. Men nästa sekund ville jag hålla om henne för att hon såg så svag ut..en tjej utan sitt långa hårsvall hon alltid haft, hur känns det?

Jag är på sätt och vis glad att det pratas väldigt lätt om hennes problem och sjukhusvistelser. Annars skulle jag inte ha någon som helst koll på hur det går. Men samtidigt blir jag arg då allting hon säger har en skämtsam ton. Är ju strongt att man ser "positivt" på sina problem, men känner mig rädd över att hon missar allvaret. Men hon om någon som ständigt blir påminnd borde ju veta, så därför håller jag såklart käften om det..

Ända sedan jag var liten så har det varit hon och jag. Även om vi aldrig varit några tighta vänner/släktingar så har vi haft ett osynligt band. Som små trodde folk att vi va syskon för att vi var så lika. Och under hela våran uppväxt så har jag sett upp till henne. Hon är 2 år äldre än mig och hon var så cool i mina ögon. Det är hon än idag kan jag säga. Jag har alltid velat vara som hon är, så lugn och självsäker attityd.

Känns som jag borde säga någonting om hur jag känner innan det är för sent. Men känns också som att det vore rent ut sagt ELAKT att i princip ta farväl av någon som inte ens vet om dom kommer försvinna. Kanske får det henne att ge upp. Klart hon inte vill bli behandlad annorlunda.

Jag väntar tills den dagen jag ser meningen med det här...

Tittade igenom en massa gamla sms häromdagen när jag tömde min telefon och fann en från en vän där hon skrev en del saker hon varit med om i sitt liv. Hon skrev det på så vis att det blev "Har du någonsin ....?" Och avslutade sen med att säga att ingen har varit i närheten av de hon upplevt och ingen kunde förstå..

Det enda jag skrev som svar va en händelse när jag var tolv, dock inte såsom hennes.. Jag borde också ha skrivit att det visst finns dom som varit med om det hon har varit med om, och tyvärr värre än så.. Men samtidigt elakt att minimera andras problem..

Men då när jag läste igenom smset igen häromdagen slåg en tanke mig. Eller snarare ett minne, gamla bilder dök upp i mitt huvud från min barndom som jag måste ha förträngt. Jag kan inte ha varit så gammal då..8-10 kanske? Nu när jag tänkte på det så var det ju en ganska så hemsk grej egentligen kanske i dagens mått mätta i alla fall. Fast just då var det inget som jag tänkte på. Jag var iofs ganska så vek som ung, gjorde bara som jag blev tillsagd i princip..  Så ja, jag kan ju ändå säga att jag har varit med om det som hon varit med om.. Kan inte säga att det gav mig något större trauma däremot, va ju så ung och visste inte så mycket. Men det hjälpte nog till att ändra min syn på saker å ting inom vissa kategorier..

Vem är det egentligen som bestämmer vad som räknas? Vem bestämmer vad som är värst? Kan ett fall vara ett fall även när offret inte ens förstått detta? Om t.ex ett litet barn blir våldtagen, förstår han/hon att det är fel alla gånger eller finns det dom som måste upplysas om det som skett? Eller åt andra hållet. Är det bara jag som tycker att begreppet våldtäkt ibland används lite för lätt? Om jag bara orkar säga nej 3 ggr och sen är tyst, räknas det som våldtäkt då?? Ja...vem är det som bestämmer som sagt?

Jag har alltid trott att jag haft koll på vem mamma är.

Men så kommer hon och slänger ur sig något som förvånar mig.

Häromveckan nämnde jag hypnos..

Och hon tyckte att det var en bra idé ?! 

Hon sa att vi skulle kolla upp det osv..

Det trodde jag då aldrig..

Jag har en rätt underbar mamma egentligen..