Lugnt nu lilla Christina, alla har rätten att leva sitt liv som dom själva vill.

Men hur kan de vara så blinda?!

Visst, han sa väl emot en massa nu för hans flickvän satt där.

Sorgligt, det är vad det är.

Vi var vänner, inget annat. Vänner som snackade om allting. Men så för lite över en vecka sen tog det slut med hans flickvän. Rörde mig inte i ryggen, jag var inte intresserad. Det första han slänger ur sig är "nu kan du ragga på mig hur mycket du vill, tjejen dumpade mig". Självsäker som få. Kan medge att jag flirta med honom 2-3 gånger för man va sugen, men det var inget annat än något för stunden. Han gav mig komplimang på komplimang, den enda mer creepigt nära än den andra. Han sa han nästan hade glömt henne för hon betedde sig så dumt, och han skulle aldrig ha någon så ung igen. När jag sa att jag inte var intresserad sa han dock att han inte såg mig som mer än vän. Tog dock inte många timmar förens det sen kom upp igen att han ville se vart det hela leder. Och han gång på gång påpekade att vi skulle i säng. Nu, endast en vecka senare säger han att han har blivit tillsammans med sin flickvän igen, och att han inte kunde stå ut med hur han behandlade henne och att han hade saknat henne så mycket att han varit nära att gå i bitar tusen gånger. Jasså det säger han minsann.. Berodde inte på att flickvännen satt bredvid? Neeedå! ^^

Jag känner en till som honom.

Min käre killkompis sen barnsben som alltid varit min vän. Dock mellan varje flickvän så kom han och sa att han var kär i mig. Efter 2 veckor av försök så gav han alltid upp och gick till nästa tjej som han kunde få.

Dom klarar helt enkelt inte av att vara ensam. Måste ha någon att ge till, och få ifrån för att kunna känna sig hela. Dom är kära i kärleken istället för personen i fråga. Dom tar den första dom hittar som ger en det som dom behöver. Och jag tycker synd om dom! De som känner sånna människor har också sett hur mycket dom ändrar på sig själva för att passa till den dom försöker få. Något som märks ganska tydligt för en sådan som mig när dom raggar på en, för jag är en rejäl växlare i tycke och smak (men står för det)..och att då försöka följa med i mina svängar för att passa mig..sådant synd väldigt väl.

Ingen är perfekt, jag vet. Jag har själv varit kär i någon just för den enkla anledningen att han gav mig det jag behövde. Det kändes äkta, men jag märkte därefter när känslan släppte att det var inte honom jag saknade...utan det som hörde till. Men hur ska dom någonsin upptäcka det om dom aldrig ger sig själva tiden att vara ensam och tänka efter?!

Dom är båda två 23 år gamla. Och jag hoppas verkligen att dom snart kommer till insikt med vad dom gör, för sin egen skull. Så att dom kan komma till ro, sluta vara rädda för tomheten, och hitta sig själva istället för att låta andra forma dom. Jag blir så arg! Samtidigt som jag tycker synd om dom! Vem säger egentligen att det är fel? Dom ger ju närhet och kärlek och omtanke till någon..det är ju något bra. Men hur bra är det att hela tiden ljuga för sig själv??

Gaaaaaaaaah, nu måste jag sluta tänka!

Jag fortsätter att vandra på de ensammas stig. Mången gång sticker någon in en fot, går med mig några få meter för att sen kliva av den igen. Alla betyder de något, vissa mer och andra mindre..värden har dom vilket som. Men det bryr dom sig inte om, de bara går iväg utan ens en liten förklaring.

De tänker inte ens på att det skulle kunna betyda någonting.

Alla gör alltid som de själva vill, tänker inte så mycket på konsekvenserna. Inte konstigt att så många bara knatar förbi i dagens samhälle. Folk tar sig inte ens tiden att tänka sig in i någon annans situation. Är väl för att, skulle dom göra det skulle dom inse hur mycket deras handlingar skadar andra. Finns såklart en gräns åt båda hållen, man ska inte låta andra hämma en och ens drömmar, MEN man borde alltid ha i åtanke vad för konsekvenser ens handlingar ger.

Upptagna i deras egna liv..jag ensam i mitt. Som min gode vän sa, jag lever på hoppet som han gav upp redan för 9 år sen..hoppet om mänskligheten. Han säger att det gör mig till en go person. Kanske det, men jag skulle nog bättre om jag tänkte mer som alla andra. Bara köra på sitt eget race.

Hon...lilla L... hon är växlarnas drottning. Hon säger åt mig att lova henne att bryta kontakten. Nästa sekund säger hon "ni beter er som jag har en hållhake på er, fast jag inte har det"  hmmm. Och så säger hon även att man ska göra som man själv vill och skita i andra, inte be om ursäkt typ utan bara köra på. Så länge det inte är dig jag kör över??
Jag har träffat många människor senaste åren som motsäger sig själva hela tiden. Det gör jag också, men jag står för det och påpekar hela tiden hur jag kan växla inom loppet av 2 sekunder.

Lägger mig ner, och kramar min kudde..

Så många gånger jag stirrat in i spegeln

Så många av de gångerna som jag hatat det jag ser

Nätter då jag gråtit

Tillställningar då jag skäms

Försökt dölja att jag känner mig obekväm

Försökt dölja min kropp

Alltid har min bild av mig själv varit skev

Dock har jag inte sett det förens i efterhand

Och NU...nu har jag accepterat

Nä, skulle väl snarare säga lessnat

Har lessnat på att hitta alla felen på min kropp

Och jag har insett att den inte är hemsk

Långt ifrån smal, men inte heller tjock

Jag känner mig nästan BEKVÄM i min kropp

Något som är otroligt för jag har alltid känt som den inte är min

Även under mina smala år såg jag den som stor

Vet ni vad det lustiga är??

När jag nu känner mig bekväm i mina former

När jag nu känner att det spelar ingen roll

Tror du jag kan njuta?

Nej

Nästa problem fyller hennes huvud

Bristningar

Jag gick upp 10..15..20..25 kg

Inga bristningar

Nu de sista 10 kg som lades på min kropp lämnade sina spår

Fullt av dom, hela magen, hela låren, rumpan, höfterna

Stora, långa, mörklila ränder...överallt

Jag skäms över mina bristningar, inte min kropp

Lustigt?

Jag drömde de mest konstiga sakerna inatt. Okej, det mesta av det var verkligen konstiga och helt störda, så det tänker jag inte ens ta upp.

Men i en bit av drömmen så hade jag gett J en present när hon fyllde år, ett halsband precis som L hade fått av henne. Men J berättade att hon hade lämnat tillbaka halsbandet. Varför? Det minns jag inte, men va typ en massa skit om att jag inte brydde mig. Och jag då? Jag skrek om att jag minsann inte hade fått något av henne och att hon inte ens hade kommit ihåg min födelsedag. Så vem var det egentligen som inte brydde sig? Hon blev tyst ett tag, men fortsatte sen att skrika om att jag var usel typ och sen så sprang hon därifrån.

Det är absolut en sak jag skulle kunna tänka mig att de händer. Dock skulle hon aldrig våga säga det till mig face to face. Men vet att hon tycker en massa om mig som hon inte talar om. Hur ska man kunna lösa saker om man aldrig vet om att problemen existerar?

Resterande delen av drömmen var det halloween och min polare försvann medans jag åkte ner i något hål, blev en tecknad figur och tillsammans med 3 andra tecknade figurer tävlade mot ett mål, en serietidning. =S huh?!

Asså hur fan tänker du?!

Jag ser det inte som en bra lösning för ens barn

Och jag ser det inte heller som en bra lösning för en hund!

Visst den slipper avlivas

Men hur bra mår den?

Vart hör den hemma?!

Du ökar på min huvudverk

Fyfan va jag skäms, jag mår illa och känner mig så usel inombords.

Bråkade med brorsan, om en bagatell..som jag vet att HAN hade rätt om.

Men min ovilja att visa att jag hade gjort fel, och min envishet..gjorde att jag fortsatte att göra fel. Han sa till mig gång på gång och jag lyssnade inte. Till slut blev han sur på något annat, men det var jag som hade startat det, och det var också där det slutade.
Vi hamnade i en fight, och vem satt i mitten om inte hunden..
Hade det varit våran gamla hund hade den på en gång börjat skälla och skydda mig. Men denne lille stackare satt där i mitten, helt chockad och rädd medans vi tjafsade. Han ryckte tag i hunden för att dra ner honom, och jag satt och höll i honom.

Överslagshandling.....

Han fick tag på hunden och den var på väg ner på golvet. Och jag, i mitt sista försök...vet inte ens vad jag försökte göra.... slå brorsan? få tag på halsbandet?  Det var i alla fall inte vad jag lyckades med. En hård handflata landade istället på hundens rygg. Jag slog hunden...

Fyfan att man kan sjunka så långt som att låta en hund hamna mitt emellan, som inte har med det hela att göra. Jag mår illa, gick ifrån min mat och rusade ut. Visade inte varför jag mådde dåligt, jag bara fortsatte spela arg.

Kan inte visa att jag gjort fel..pappas jävla gener?

Snälla, ge mig en smäll..jag förtjänar den mer än väl.

Slå tillbaka!!

Snackade med E i telefon igår. Det var länge sen det hände senast minsann, och något som vi båda har sagt måste ske igen någon gång. Men han vill bara snacka på nätterna när han har gått och lagt sig..och så sent som han går och lägger sig så har jag oftast redan somnat. Men igår lyckades jag hålla mig vaken (eller dvs vakna till när det var dags att ringa).

Det var nästan lite jobbigt stelt mellan oss, ingen hade direkt någonting att säga..vilket är det värsta jag vet eftersom jag har telefonskräck. Är just det som är min stora skräck, att ringa till folk och jag inte vet vad jag ska säga..och det blir jobbigt tyst. *ush*

Nästan bland de första grejerna han sa va "pratar du någon med L?" Varför måste han fråga det? Jag tyckte det var bättre att låtsas om att hon inte fanns inblandad. Vet inte varför han tog upp det. Han sa att dom inte snackat på några veckor, och sa att han typ hade sagt till henne pga hennes beteende. Jag förstod precis vad han menade. Men jag ville inte slänga ur mig en massa skit om henne så jag höll tyst.

Pinsamma tystnaden. Ingen hade någonting att säga typ. Va väl för båda väntade på det som vi visste alltid kom med våra telefonsamtal. Ännu jobbigare att snacka med honom för man hör fan aldrig vad han säger. Bara för att vi alltid snackar på nätterna, och då måste han snacka tyst för att alla ligger och sover. Så surrar det i telefonen. Så hela mitt samtal lät likadan "va? va? va? .... va saru?... asså, jag hör ingenting!"  och samtalet bröts till och med några gånger.  Och självklart slutade det som det alltid gör.. *host*  Jag tror inte ens att jag behöver förklara.

När vi skulle lägga på så kändes det faktiskt lite mer avslappnat. Så jag hade nog ganska rätt i mina tankar. Och allt kändes bra...fram till att vi hade lagt på och jag skickade ett sms, skrev att de här hade jag saknat. Och responsen var i princip obefintlig. Kan säga att ångesten var inte långt därifrån. Är det här vi ha hamnat nu? Vi som var vänner...är vi nu endast ett samtal? Vi har ju knappt snackat på sistone heller så. Det oroar mig.

Sex är ingeting för mig

Men jag tar väldigt allvarligt på beröring. Är nästan rädd för den. Vill inte vara på någon som inte vill det. Och eftersom jag är bi blir det att jag passar mig för både killar och tjejer. Om mina vänner skulle tänka efter skulle dom märka att jag aldrig har rört dom, om det inte bett mig (t.ex. känn om jag är varm) för jag vill inte att någon ska misstolka mig. Jag vet att en av mina vänner en gång måde dåligt för det gick rykten om att hon var lesbisk och därför sluta hon typ krama sina vänner osv. Så speciellt mot henne har jag varit väldigt på utkanten och väldigt försiktig med vad jag gör och säger.  Är nog därför jag är lite rädd för att umgås med henne i dagens läge. För att jag nu har skrivit vitt och brett överallt på nätet att jag är bi utan att ta upp det med någon av mina vänner. Jag har bara fått känslan att hon kommer börja vara rädd för mig.

Vilket som, det var inte henne jag skulle prata om nu.

Jag vet inte varför egentligen beröring är en så laddad grej för mig. Jag har många gånger velat ge mina vänner en kram, bara för att (ingenting), men har hindrat mig själv. Härom veckan sopade jag bort gräs från min vän när hon låg och solade. Bara då kände jag mig hemsk. Huden nästan bränner under mina fingrar, som två magneter som stöter bort varandra. För hon hade inte bett mig, det störde mig bara att det va där.. Skulle iofs nog kännas jobbigt även om hon nu hade bett mig.

Jag är inte van vid daglig beröring. Det var samma när jag hade pojkvän. Jag kunde typ inte röra honom förens han hade rört mig. Bara något litet tecken på att det var okej. Om han la handen på min axel, då kunde jag ge honom en kram, för han hade öppnat barriären.

Det är jobbigt som fan. För jag älskar verkligen närhet. Det finns nästan inget bättre än när jag träffar A och hon ger mig en kram, för hon ger en rejäla långra kramar och det är så mysigt. Alla andra vänner hälsar på en med spagettiarms-kramar som för att röra varandra så lite som möjligt. Det finns inget som värmer så mycket som en ordentlig kram. Så lite kan göra så mycket. Det kan jag leva på länge.

Men varför är beröring en så stor grej för mig??