Där har ni den bästa förklaringen.

Jag är i ett kasst förhållande med min egen mamma.

Fast i en jävla håla, stannar "för barnens skull" (mina syskon) då familjen behöver mig för att kunna klara sig ekonomiskt.

Aldrig har jag varit barn i mina föräldrars ögon. Redan i ung ålder fick jag av pappa ansvar över mina syskon. Det var jag som hade koll när dom var borta, ingen barnvakt. Min mamma har gång på gång pratat om mig som sitt stöd..hur hon kommer få det jobbigt när hon blir ensam kvar att ta hand om "dom där", och hur hon inte längre kommer ha någon att prata med..som hjälper henne och kommer med råd.

Hon har vid fler än ett tillfälle kommit på ursäkter till varför jag inte borde flytta trots att hon vet att den dagen snart måste komma. Senast idag när jag pratade om att jag anmält intresse på två hyresrätter så började hon prata om att jag kunde ju söka jobb där först och pendla hemifrån för att SEN hitta en lägenhet där. Ändå vet hon lika väl som jag att det är lättare för mig att flytta dit och pendla till det jobbet jag har nu medans jag letar nytt där jag skaffat lägenheten. Men hon vill ha mig kvar hemma så länge hon kan.

Jag kan inte ogilla henne för det, och jag kan inte klandra henne.

Klart det är svårt att vara ensam med 3 barn då man måste jobba hela dagarna (8-20) för att vi ens ska kunna klara oss.
Många anser att jag hjälper till för mycket, tar på mig för mycket ansvar. Ändå känner jag att jag inte tar på mig tillräckligt. Visst jag hjälper till som fan ekonomiskt, men pengar är ingenting för mig. Det är fortfarande mamma som får tvätta, laga mat och städa när hon kommer hem sent på kvällen. Det är fortfarande mamma som får laga rören, bilen, tvättmaskinen, datorn osv. som pajar. Vi långt ifrån underlättar saker och ting för henne här hemma. Jag borde verkligen, men jag vet  inte varför jag inte gör det. Eller..det är väl för att vi alla är tömda på energi. Alla dessa år med bara problem. Både jag och mamma håller med om att det vore skönt med ett lugnt år. Inte bra, bara lugnt..så vi åtminstone hinner reparera de skador vi har på vårat liv innan vi tar emot nya smällar.
Kommer vi snart att rasa? Jag vet inte ens hur vårat liv ser ut just nu, hur mycke tid vi har kvar innan det faktiskt inte funkar längre. Vi har redan varit på väg att förlora vårat hus en gång..

Jag stannar här, för familjens skull..

Känns kul att det typ inte är någon av mina vänner som minns när jag fyller år. Inte ens den nyfikne fan som ska ha koll på precis ALLTING, för idag skrev hon och undra om jag inte ville komma hem till henne på fredag så jag kunde åka med dom på lördagen. Hallå liksom, jag fyller år på fredag..jag kanske vill fira min födelsedag, har annat för mig? Men nej, det kommer ingen ihåg..och det tänker jag inte påminna om heller. Fuck them!

Känns som jag bara får mer bekräftat hur lite jag betyder. Okej M för hon har sen dag ett sagt hur dåligt minne hon har och hur dåligt hon mår när hon glömmer bort allas födelsedagar. Vad har resten för ursäkt?? Det är bara en som har kommit ihåg min födelsedag, och det är min äldsta barndomsvän.

Det är skumt hur saker och ting ändras, eller hur?
Min äldsta barndomsvän var faktiskt min enda vän jag hade i skolan när jag va liten (hemma lekte jag krig med granngrabbarna), och ändå var det också hon som var den som berättade mina hemligheter och spred rykten igenom skolan. Men jag höll mig ändå kvar där eftersom hon var populär, och hade det inte varit för att jag umgicks med henne så hade ingen pratat med mig i princip (utom grabbarna 3 klasser under mig som snacka med mig för min brorsa gick i deras klass). Jag var hennes svans liksom. Fram till i slutet på 8an ungefär, då jag började få någon boost och sa nej till att följa med henne överallt. Hon sa att jag hade börjat bli bitchig. Lärare stannade i korridoren och frågade om jag skulle sitta där själv, frågade var min vän var. Dom trodde det var synd om mig. Det var precis tvärt om, det var nu jag var fri. Vi fortsatte dock att va vänner efter högstadiet trots att vi hamnade på olika skolor. Men vi tappade jättemycket av kontakten. Jag har aldrig riktigt litat på henne pga alla svek hon gjorde mot mig. Men jag är inte den som stänger ute folk för det, jag kan umgås med människor ändå..jag bara slutar anförtro mig till dom..dom blir endast umgänge så att säga. Och enda sen jag började stå på egna ben är det snarare hon som svansar efter mig, eller dvs det är hon som hela tiden håller kontakten mellan oss vid liv. Och hon behandlar mig väl, åtminstone vad jag vet. Visst, människor kan förändras. Men varje gång jag träffar henne så snackar hon skit om sina andra vänner. Så jag kan bara tänka mig vad hon måste säga bakom min rygg.
Trots det faktum att jag inte litar på henne är hon den person som just nu behandlar mig bäst. Hon kräver inte saker av mig, hon vet vilka saker jag har svårt med och har accepterat det. Hon blir inte sur om jag inte svarar när hon ringer eller att jag aldrig ringer hennne. Hon tar mig för den jag är, åtminstone så länge jag finns inom hörhåll.

Men det spelar egentligen ingen roll vad hon säger bakom min rygg. Hela ens liv är ju egentligen en illusion, man har ingen aning om vad som sker bakom kulisserna egentligen.

Det finns nu 2 personer som vet om att detta är min blogg.

Var det rätt val?

Ville väl på sätt och vis ge lika mycket som jag "tagit"..eller i detta fall läst.

Var är min toleransgräns någonstans?

Den borde för länge sen vara passerad.

Jag talar hela tiden om att jag ger upp, ändå är jag kvar här.

Jag maler på i mina jävla fotspår.

Familjen har råkat ut för ännu en motgång.

Mamma mår psykiskt dåligt av sitt jobb..så dåligt att hon även mår fysiskt dåligt. Häromdagen somnade hon redan 18.00 pga världens magknip. Jag säger åt henne att byta jobb, och hon vet att hon måste..men hon säger att hon inte hitta något som ger lika mycket betalt. Dessa jävla pengar..

Åter igen känns det som familjens öde vilar i mina händer.

Och nu mår jag kasst över min föregående månad fylld med shopping.

Jag har spenderat så mycket pengar på sistone, bara på mig själv..flera tusen på skräp rent ut sagt. Det är i alla fall skräp i jämförelse med min familjs välmående. Det va inte roligt att se mammas glansiga ögon idag och den darrande minen, hon var på bristningsgränsen. Hon orkar inte med mer motgångar samtidigt som hennes jävla jobb.

Varifrån ska jag hämta energi?!

Jag måste boka tatueringstid och det snabbt! Få bedöva mig själv lite, det är precis vad jag behöver. Är det kanske det jag har försökt göra med shoppingen? Köper en massa saker i ett försök att göra mig lycklig? Men det funkar inte, för det är smärtan jag behöver..det är de enda som fungerar på mig. Är ju inte direkt så att jag inte har motiv liggandes som jag vill ha tatuerade, så det är inget problem. Och pengar har jag ju nu så. Måste bara ta mig in dit och prata med henne.

Men hur länge kan jag bedöva mig själv med tatueringar?
Eller slutar det som min släkting, i saxar...eller rakblad?

Eller finner detta inget slut..förens jag avslutar mig??

Känner mig för länge sedan tömd på ork..men framåt jag går. Eller snarare bara flyter med, låter tiden gå och hoppas på att det går över. Jag lever inte! Levande, men jag lever inte. Jag är ett tomt skal. Är meningen med mitt liv att finnas till för andra? Ska all min energi gå till att hjälpa mina nära och kära? Kan vi inte få ett års paus i problemen??!!

Jag känner mig som "ingenting" just nu.

När och varför blev jag så svag?

Förr behövde jag ingen annan än mig själv.

Nu känner jag mig plötsligt ensam.

Kanske var jag aldrig stark.

Jag hade bara aldrig haft människor runt mig som egentligen betydde någonting för mig. De var bara "umgänge" liksom.

Nu har jag haft vänner, nära vänner.

Och nu är de mer eller mindre borta igen.

Jag vande mig vid att ha någon att prata med.

Nu är jag tillbaka till att hålla allting för mig själv, till att inte betyda något.

Jag är inte luft, luft är något alla behöver även om det inte syns.

Jag är mer som en dimma. Något som syns mer eller mindre, men som mest irriterar folk. Jag är ivägen för människor.

Som jag sa till en vän för ett par dagar sen. Jag är inte rädd för att bli äldre, tvärt om. Jag är som den fula ankungen som längtar efter att få växa upp så allting ska bli bättre någon gång. Det är de enda som håller mig motiverad, att jag har i bakhuvudet hela tiden att om jag bara pinar mig igenom det här så kommer det snart att bli bättre.

Fyfan va jag känner mig bortgjord.

All frustration över mina tankar på min granne..det överfördes på honom.

Jag gick snabbt från 0 till 100 och han fick sig en chock.
En chock som gjorde att jag nekades.

Vilket skadade de lilla självförtroende jag hade lyckats få fram.

Åter igen backade jag skamset in i mitt skal.

Han sa att jag inte hade gjort något fel..men det var så det kändes.

Jag vet att mitt handlande var osmidigt.

Och det kommer nog ta ett tag innan jag vågar ta initiativ igen.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Och måste bara tilläga en liten..fundering.

Många gånger när man pratar om sex med killar så frågar dom "med eller utan kondom"..och när dom får svaret "utan" så kommer nästa fråga som lite stör mig och samtidigt chockar mig.

Om det frågar något alls så frågar de "har du skydd?"

En ovälkommen unge är alltså deras första tanke som ploppar upp.

Är ju iofs lättare för mig att strunta i den tanken då det är jag som väljer om jag vill ha en unge eller ej, killar idag är mer eller mindre tvunga att bli föräldrar (jag känner tyvärr en del som har det så)

Själv skulle min första fråga vara "har du testat dig?"

Dock får jag erkänna att jag faktiskt aldrig har frågat någon om dom testat sig. Vilket jag borde göra, såsom jag "flängt omkring" periodvis.

Det är väl just det som stör mig. För jag känner mig orolig över att vara smittad. Och jag vill hellre att dom frågar än att jag ska behöva tala om "förresten, jag kanske inte är 100% ren"..det är pinsamt. Samtidigt så är det pinsamt att gå till ungdomsmottagningen stup i kvarten för att testa sig. De frågar om det är "svårt" att använda kondom, om det är pinsamt. Hmm nej, jag tycker bara inte om dom. Och de frågar alltid om man bytt partner.  Hmmm ja, jag byter stup i kvarten. Tack å hej.. =/
Dock är det så att även om jag PRECIS har varit till ungdomsmottagningen och testat mig så känner jag mig aldrig 100% säker. För de testar ALLTID bara för en enda sjukdom, klamydia. Jag läste i ett häfte med könssjukdomar, och det fanns åtminstone 2-3 sjukdomar som man kunde ha UTAN några symptom. Visst, det är få fall..men tänk om man är en av dom?! Tänk om man går omkring med en sjukdom utan att veta om det. Så ligger man med någon och smittar dom. Fyfan va hemsk jag skulle känna mig!
"Använd kondom då dummer!"...mjo jag borde göra det.

Säkerhet före bekvämlighet helt enkelt. Tror du jag klarar av det?

Men samtidigt..varför bryr sig inte grabbar om det? Det är som "äsh, det går fan och bota..det är skit samma!"  =S

Folk tar så jävla lätt på det. Jag har som tur är, trots min lössläppthet aldrig haft en könssjukdom. Dvs vad jag vet om i alla fall. Har alltid haft en känsla/rädsla i bakhuvudet som säger att jag är smittad. Jag var till ungdomsmottagningen en gång och talade om en del symptom, och hoppades på att bli testad för det som jag tror att jag har..istället säger dom "det är säkerligen bara svamp" och skickar hem mig igen.

Och den där oron ligger i bakhuvudet. Trots ungdomsmottagningens "OK" så känner jag mig som en stor "VARNING"..
Jag tycker att man åtminstone en gång om året borde få testa sig för ALLA könssjukdomar.

Vad tycker ni?

Asså omfg!
Jag vill ha min granne!! *haha* ^^

Störd jag känner mig :P

Asså, det kan lika gärna vara så att han försöker bli polare bara..för jag reagerar verkligen på MINSTA LILLA ifrån honom, just eftersom det är ovant. För 2 år sen sa han liksom inte ett ljud till en.

Nu idag har det varit mycket "kontakt" mer än snack. Först när jag stod och skulle laga en grej så kom han och hjälpte mig. Så när vi va klar skulle han lägga en skittrasa över typ, men så ångra han sig och satte den över bröstet på mig som en skyddströja liksom. Så när jag satt och gjorde korsord kom han och satte sig på soffkanten och försökte lösa det med dig. Och så satte han katten på mitt bröst.
Asså jag säger ju det, MINSTA LILLA ^^ Alla som läser det här lär  ju fanimej sitta och skratt åt mig. =P Jag förstår inte ens varför jag helt plötsligt bryr mig, jag menar..ja har liksom känt honom sen barnsben i princip.

Men oooh asså. Visst jag bor inte så jävla centralt så finns inte mycke att jämföra med, man han är lätt snyggast här iaf..iofs typ äldst också..bara småbarn i det här området nu.
För en månad sen satt han och snacka med min mamma i köket, så kom jag och satte mig på utkanten av borde och typ bara satt och kolla på dom medans dom snackade. Och jag kom på mig själv med att sitta och spela upp i huvudet om och om igen hur jag bara luta mig över bordet och kysste honom. Fan vilket liv de skulle bli på alla, värsta snacken! Jag skämdes som fan även fast ingen visste vad ja satt där och tänkte på.

Men han har sin fucking flickvän som han haft i evigheter..iofs hatar alla henne typ, och dom bråkar i princip hela tiden. Men ändå blir dom tillsammans igen och igen och igen. Fattar inte hur dom tänker, men är inte mitt förhållande så.
Kan säga att de inte blir bättre av att hans mamma (hon babblar om allt med min mamma oavsett vilka som är i närheten) i princip säger att han säkert tänder på bdsm för hans flickvän har blåmärken och bitmärken osv osv... snälla TYST! *blir frusterad*
Hoppas han/jag inte följer med på några fler gemensamma fester, för jag är fan lite rädd för vad jag skulle få för mig att göra. Han har inte direkt änglaryktet heller, han har tydligen legat med en del av syskonens polare på fyllan så... *host* Jag nästa tack? :O :P

Fan ja känner mig sjuk!

Oki, tänk dig följande scenarion..

Kille nr 1:

En kille kommer och skriver till dig på ett community du är medlem på. Han kommenterar hur otroligt intressant du verkar efter att ha läst din press. Och han påpekar också hur otroligt vackra ögon du har med intensiv blick. Ni ratar om alldagliga saker, alltid med flirtiga kommentarer från hans sida därimellan.. han talar om hur fin du är, och att han faktiskt tänkt på dig en hel del osv. Han lyssnar på dina problem. Skickar sms på natten bara för att säga godnatt. Ni pratar ett par gånger i telefonen. Han talar om hur gärna han vill lära känna dig bättre. Vill träffa dig, se en film, ligga och prata.

Du ger vika, du låter honom komma hem till dig. Ni sitter och pratar i soffan, äter popcorn och dricker läsk..ser en film. Han drar dig närmre, du sitter lutad in i hans famn. Efter halva filmen så ger han dig en kyss, du ler stort..pirr i magen. Filmen är slut och ni lägger er till sängs. Han ligger tätt intill och håller om dig, säger hur otroligt fin du är. Du smälter av hans kyssar och du låter det hela leda vidare. Ni hamnar i säng, och sen somnar du i hans famn. Morgonen efter så vaknar du upp av att han drar dig intill sig. Han viskar i ditt öra att han måste dra om 2 timmar för hans kompis tyvärr behöver hans hjälp. Ni har sex ännu en gång, hoppar snabbt in i duschen och sen är det dags för den lille charmören att gå. Han ser dig djupt i ögonen vid dörren och ler så du blir alldeles varm. En enorm kram, och han säger att han ringer dig sen när han är klar hos sin polare.

Det samtalet kommer aldrig..

Kille nummer 2:

Du sitter på nätet och loggar in på communityt. Där blinkar ett meddelande. Ännu en kille som vill tala om hur läcker du är. Det är ändå något med honom som fångar ditt intresse. Ni pratar en del, och han är inte sparsam med sina komplimanger om din heta kropp och hur talar om hur nyfiken han är på dig. Han berättar att han gärna skulle vilja mysa med dig. Ni pratar någon gång i telefonen, det mesta som kommer upp mellan de vardagliga frågorna är sådant som vad du har för bh-storlek, om du använder string, hur många du har haft sex med osv. Han är inte sen med att tala om att han mer än gärna skulle vilja träffa dig. Till slut går du med på det, trots att ditt huvud talar om för dig hur det hela kommer att sluta. Han kommer hem till dig, ser på dig med ett fånigt smajl och ger dig en halvhjärtad kram innan han går in i vardagsrummet och slänger sig ner i din soffa. Han slänger i sig en näve popcorn och frågar vad ni ska se på för rulle. Det tar inte mer än 10 minuter in i filmen förens han nästan lägger sig på dig och börjar kyssa dig. Filmen är nu helt bortglömd. Inte mer än 10 minuter senare är han innanför dina byxor. Snabbt har det hela lett till sängen, efter tar ni en dusch och går sen till sängs. När du vaknar morgonen efter står han redan bredvid sängen och knäpper sina jeans. Han sneglar ner på dig men säger ingenting. När han är på väg mot dörren slänger du på dig en tröja och kliver upp. Han ser på dig men kollar lika snabbt ner på sin mobil och börjar knappa.
- Vi hörs.

Det gör ni aldrig, inte ett enda ljud hörs ifrån honom.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Säg mig nu...vem ser ni som en player??

Egentligen är det ju kille nr 1 som är en player, med tanke på det faktum att han lärt sig att han kommer långt med sin charm och att få tjejerna att tro dom kommer få precis det dom vill ha.

Kille nummer 2 var ändå uppenbart öppen med vad han ville ha. Och det var precis det du såg som du fick. Eller hur?

MEN MEN MEN, jag tar GÄÄÄÄÄÄRNA kille nr 1 före 2an anyday!
Förut sa jag alltid att jag tar hellre en ärlig kille som talar om för mig vad han är ute efter, så jag kan anpassa mig efter det och inte hoppas så mycket så man slipper bli sårad och besviken. Men nu asså...jag tar fasiken hellre en dags skådespel då jag får känna mig som en fucking prinsessa. Hellre det än en dag då jag vet att jag bara är ett ligg OCH jag behandlas också som att jag bara är ett ligg. Det får en att känna sig jävla trashig efter ett tag.

Ge mig era skådespel!

Jag vet dock att det finns dom som kan KOMBINERA dom båda, och dom är ju verkligen de mest underbara grabbarna. Jag har dock bara träffat en sån person. Han var klar från sekund 1 om vart han stod någonstans, att han inte ville ha någonting seriöst osv. Men han kunde ÄNDÅ prata med mig om allt och ingenting, ge mig komplimanger, behandla mig som en princessa..OCH till och med fortsätta hålla kontakten med mig efteråt utan att vara kall osv. ÄLSKAR honom som person, önskar att fler kunde vara så..snälla!