Jag måste verkligen göra någonting åt mig själv..hela jag är förstörd!

Jag har verkligen gått från att älska sex till att förbanna det. Men tror att även det grundar i hur mycket jag hatar mig själv.. När någon pratar med mig och dom ger mig en komplimang, då tänker jag bara i huvudet att det är smörerier. Och så fort ordet/tanken/hinten som kan leda till sex dyker upp så blir jag arg på personen. Skäller ut dom efter noter. Känner mig äcklad och utnyttjad. Jag känner mig endast som en leksak och inget annat.

Men den biten att även sex ingår i ett förhållande..den finns inte med i mitt huvud längre?  Sex är inte känslor alls längre?

I grund och botten så anser jag nog att ingen kan tycka om mig. Men det går att använda mig för sex. Vet ju att det finns dom som tänder på sådana som mig, mest gubbar men det finns i alla fall några..så det är något jag kan tänka mig. Att någon vill ha mig i säng trots allt. Dessutom finns det ju killar som knullar allt i sin väg oavsett hur man ser ut typ. Så att när dom nämner sex så är det som att dom bekräftar min teori..

Kommer jag någonsin kunna ta mig ut i världen igen??? *orolig*

Lustigt hur folk kan ändras till bra människor, eller lära sig spela bättre. Pratar fortfarande med S på msn, och vi pratar faktiskt om lite allt möjligt. Det har vi aldrig kunnat. Okej, vi snackar mycket sex men det är på normal nivå och inte som förut att han inte lyssnar för fem öre eller så.

Han har till och med bett om ursäkt minst 5 gånger nu för det som hände, och förklarat hur han tänkte. Visst, det hela kan va ett stort spel. Men det glädjer mig ändå på nått sätt att han nu åtminstone lägger ner tid på att lura/förföra mig istället för sin raka stil förr som bara gjorde mig ledsen.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att den som jag räknade som störst svin av alla just nu är den som pratar med mig. Och han som jag trodde var en vän nu inte snackar med mig alls för vi inte kan prata om sex! Antingen blir jag sur eller så blir han sur..och sex är källan.

Måste erkänna att jag är sugen på att träffa S igen och se om han verkligen har förändrats. Alla är värd en andra chans sägs det? Om inte så får jag åtminstone lite närhet för stunden, något han är hyfsat bra på ändå får jag säga. Om jag törs! Länge sen han såg mig, och ja oroar mig för hans ärliga uttalande om min vikt. Ingen jag klarar av att höra just nu.

Extrem smärta 3 dagar i rad. Säkerligen på grund av det låga intaget av cola.

Rehab nästa? Vill verkligen flytta till ett eget place så jag kan ta tag i mitt liv. Få göra alla valen själv. Ingen som bevakar och frågar och gnäller.

Har upptäckt att dom flesta människor är mer jojjo än vad jag är nästan.. =S Igår  var man någon, idag är man en halv människa och imorgon är man ingenting. Så lätt man lämnar någons liv. Och dom bryr sig inte ens om att tala om det för en. Man är bara text på en skärm, inget annat. Text kan man behandla hur som helst. Passar den inte så stänger man ner den bara, ignorerar.

Jag önskar att jag kunde vara lika känslokall. Istället är jag den där som slängs bort och står här kvar och undrar varför. Ligger där med gråten i halsen och dom märker det inte ens. Dom har inte brytt sig om att kolla.

Det går inte att älska mig - det är tanken som flyger i mitt huvud..

Ensam Ensam Ensam

Känns som att ingen vill vara med mig.. Och nu när det syns att jag är depp vill ingen prata med mig. Alla utom en, den sista jag trodde skulle prata med mig eftersom han förr alltid blivit sur som fan om han inte fått snusk. Fast han sitter väl i hemlighet och hoppas på snusk... dock bryr ja mig inte just nu varför han är här, han är den enda som är här iaf. Så länge han kan bete sig om folk får han vara kvar.  Mognat kanske??

Som min polare sa, jag börjar bli desperat. Och han säger ja borde träffa killar utan att ha sex med dom på en gång också. Jag?? Lycka till liksom.. Jag som bara kunnat säga nej en enda gång i mitt liv. Skulle va att de funkar för att jag nu haft så långt uppehåll att jag är rädd för sex. Vet ju att han har rätt, men hur enkelt är de? =( Jag har inte ens kvar några killkompisar som jag kan ligga och babbla med på nätterna som jag hade förr..

Är inte bra med pauser för en människa som har lätt social fobi.. För långa pauser gör det läskigt igen. Kommer bli så svårt att ta sig ut där igen bland folk, speciellt bland killar igen. Jag håller mig här hemma med grannarna, till och med festar med grannarna nu för tiden. Isolerar mig själv. Och blir nästan irriterad när folk försöker pressa mig härifrån... ush...

Måste verkligen flytta... jag vet att det är enda sättet att brytta mina mönster. Detta är för säker miljö för mig! Jag måste slänga mig ut i världen för att kunna ta steg framåt.. snälla, hjälp mig ut..

Min bror ville skydda mig så han sa ingenting

Tystnaden gjorde precis raka motsatsen

Den fick mig att gå längre in, helt blind

Hade jag fått veta på en gång hade jag backat

Då hade jag kommit ur det här för länge sen..

Jag gjorde det..

Spenderade förmiddagen med att fixa mig och vela, hittade på ursäkter för mig själv till varför jag inte skulle åka. Men tänkte sen att: Nej, jag måste ut i världen! Så jag tog en chansning, en feg en men den kom fram i alla fall på ett någorlunda luddigt sätt.

Jag kollade upp resväg och busstider. Plötsligt hade jag bråttom. Det går ju inte så mycket bussar härifrån. Hela tiden satt jag och pratade med honom. Jag sa att jag packade osv. När jag sen sa att jag måste rusa till bussen kom han med smarta kommentarer som "vart ska den då".......han velar.  Jag tänkte inte rusa iväg mot en buss ut på en nervfull resa när målet var osäkert. Försökte hinna få svar på om jag skulle åka, men det kom för sent. Tror ändå det gjorde honom lättat.

Någorlunda uppklädd, sminkad och färdigpackad. Jag sätter mig ner och gråter. Stressen rinner ur mig i takt med tårarna som kommer nerför kinderna. Kände mig ovälkommen, ogillad och misslyckad. Jag var arg. Inte på honom utan på mig själv för att jag hade slängt ut mig i det okända på en så svajig botten. Kände mig näst intill lurad.

Kommer jag någonsin komma tillbaka ut i världen??

Jag gnäller.... dag ut och dag in så gnäller jag.

Oooooh jag är så ensam, buhuuuu!
Även om jag har skämtsam ton så gnäller jag.

Talar om hur lite närhet jag får..
Så synd om mig minsann, får aldrig närhet..

Sen när jag väl blir erbjuden en "dejt" så backar jag!
Jag törs inte..
Det var så länge sen jag ens träffade en kille.

Vad har jag ens att komma med?  :S

Tjock som få, blyg som fan...känns som katastrof

Och om det nu mot all förmodan skulle hända något skulle jag drabbas av panik. Det känns som att jag inte ens minns hur man gör! Jag kan inte ens minnas i mitt huvud hur det känns att vara nära någon, kyssa någon, röra någon... tänk om jag inte kan längre :S 

Varför är jag så avundsjuk och svartsjuk?! :(

Det är så jobbigt och energikrävande...det verkligen sliter på en.

Jag vill inte känna ett hugg i bröstet så fort någon öppnar munnen..

Det är inte alla andras fel..

Det är min osäkerhet som hela tiden hackar på mig.

Jag bara ser att alla andra är bättre än mig..

Känner att ja inte har den minsta chans.

Hur ska jag någonsin kunna sticka ut framför någon annan??