En blandning mellan deja vu och rädsla rinner i mina tankar.

Nu är dom 2 stycken som har sagt precis samma sak!

Inte två helt random utan två personer som jag känt flera flera år.

"Jag älskar min tjej över allt annat, det gör jag verkligen. Jag har aldrig gjort någonting innan, det är bara med dig." Den senaste sa "du fastnade liksom . . ."

Vet ni vad jag känner?....avundsjuka

Avundsjuka över att dom två tjejerna hittat grabbar som har som grövsta brott att se på en annan tjej i cam. Jag vet att många nu skulle slänga mitt huvud in i glasväggen för det jag just sa. Men för mig är inte det en stor grej. Och såsom jag såg hur min ena vän mådde efter det hade skett den där gången för länge sen. Älskar inte han sin tjej så vet jag ingen som gör det.

Och jag kan inte ens försöka beskriva hur det känns för mig att se dom där orden på min skärm. Samtidigt som jag skäms över att ha fått två underbara killar till otrohet på något konstigt vänster, så känner jag mig ändå så oerhört smickrad. Av alla tjejer..så var det jag som fastnade, det var jag som fick vara undantaget, det var jag som ändrade deras tankar. Vad är det för speciellt med mig? Vad det än är så är det DOM två som får mig att känna mig speciell.

Jag har förstört någons perfekta förhållande, men kan ändå inte låta bli att le....förlåt mig.

Ännu en dag då man påminns om hur tjock man faktiskt är..

Visste du att en kvinna ska ha ett midjemått på max 86 cm?

Jag är inte där kan jag säga...

Hittade så läckra jävla kläder idag..satt och velade länge på om dom var värda det höga priset. För att sen få mig ett slag på fingrarna när jag skulle beställa och såg att måtten inte alls passade min mulliga kropp.

Tjocka kvinnor ska gå i mammatrosor, gördel, knäkjolar och tältlinne!

Jag vill inte det... =(

Vill bara lägga mig ner på marken å gråta...

Och vad är min tröst...mat....jag har sån lust att slå mig själv!

En ond cirkel. Äta för att jag mår dåligt pga min vikt..smart du är!

Korkade hjärna!

Jag tror inte på Gud så vem ska jag be till...mig själv? ödet? turen?

Ber till något starkare att ge mig lite medvind för att påbörja spiralens väg uppåt. En knuff bara, snälla.. Vart ska jag starta? Moment 22!

Du når inte toppen utan stege, och stegen ligger på toppen...wiiiie

KASTA NER DEN ÅT MIG FÖR FAN!!

Jag vill spotta på min spegelbild. Jag svär redan åt den. Tar tag i en bilring och hånar mig själv. "FETTO" står det på mitt bröst med svart penna. Ärr under huden som inte syns..eller de märken som fetman satt på min kropp! Vilka är värst? Fetman gjorde så jag aldrig skulle kunna glömma den..alltid sitter det där och hånar mig. Jag gråter med en tröja i min famn..en tröja tagen ur min smalgarderob som väntar på mig med sorgsna ögon från sin snart malätna plats. Fyfan för dig, se vad du har gjort mot dig själv.... så säger rösten i mitt huvud som inte vill vara tyst! Vill slå huvudet i väggen, försvinner dom då??

Gråten i halsen, gråten på kudden, gråten gör mig blind...

Vilsen, ovetande, förvirrad, sorgsen...

Ligger under täcket, vill inte gå upp...aldrig mer vill jag upp...

Orkeslös...

Hur kunde jag vara så fri igår och må så uselt idag?

Visst, jag tänkte ibland på folks blickar..men jag brydde mig inte!

Och DET var en så skön känsla. Att bara göra som jag vill oavsett andra.

Jag vill inte veta om folk tyckte det va hemsk, jag vill leva i min underbara glasbubbla. Jag har aldrig haft så mycket energi, jag stod där fri som en fågel i timmar!

Tänk om jag kunde få känna så jämt..

Jag önskar jag kunde..

Hur mera lika kan vi vara?!?!
Eller så är det bara likheter jag TROR vi har bara för jag har fått det i huvudet. Men jag svär asså, när det är något som hänt eller så..så kan jag sitta och tänka att "vore det jag så skulle jag gjort si och så"..och det gör han! Det är bara en fråga om vem som gör det först liksom.. =S

Som nu när vi senast pratade så blev vi typ "osams" över att vi inte har träffats. Båda skyllde på varandra liksom. När sanningen egentligen är att vi inte törs.. Efter den natten blev det tyst. Ingen vill vara den förste att skriva. Nu kom han och skrev något helt ovesentligt skämt på msn..som för att kolla vad jag svarar, om jag verklar glad eller inte. Jag skrev bara ett frågetecken tillbaka så då skrev han inget mer. Det är så MIG att det skrämmer mig.

Tror båda är rädd för vad vi skulle hitta om vi kollade efter..

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Åsså den andra då... den lilla jäveln. Jag svär, jag vill bara vrida nacken av honom typ! Bara för vi tjafsade om pengarna han lånat så kommer han nu vid löning och skriver "du får pengarna då och då typ" trots att jag sagt att jag skiter i vilket. Men han känner sig dum om han inte betalar. Behåll pengarna och dina skuldkänslor råtta!! Så skriver han "men du va inte arg på mig.. hehe :D"   typ nått sånt... åååh va arg jag blir när han alltid ska skämta! Jag skrev typ bara "yeah yeah" tillbaka... han gjorde en smiley och så blev han tyst. Han ska inte tro att han kan komma och skämta bort det hela som det aldrig hänt! Va inte arg....vafan tror du?! Han skulle också bli jävla arg den pissråttan om jag gjorde så mot honom. Han blev ju sur bara när min polare skämtade om att jag hade massa kks!

Tvi på dig!

Och tvi på mig för att jag såg dig som mitt hopp.

Såg honom som min väg ut, en ensam natt mindre iaf..

Jag ska aldrig tro någonting sådant igen..

"Du lyssnar inte"

"Du bryr dig inte"

"Du förstår inte"

"Man kan inte lita på dig"

Ord helt dragna ur sitt sammanhang.

Kanske verkar dom värre då än dom egentligen är.

Men det är dom orden som satte sig i min skalle när dom varit arga.

Just för att det känns som jag försökt, men det har inte dugit.

Det är precis den tanken som snurrat runt i mitt huvud idag.

"Duger jag till någonting??"

Och då har alla dessa bråk och ord letat sig tillbaka till mitt huvud.

Alla kan ju inte ha fel?!

Så då måste det ju vara som dom säger.

Vilket skulle bevisa mina sociala svårigheter ännu mer.

Jag vet uppenbarligen inte vad som är rätt och fel att göra/säga.

Jag trodde jag visste...

Inte ens åt min familj duger jag som jag är. Mamma har börjat ogilla att jag tatuerar mig. Tycker inte jag ska göra nästa. Hon pratar gång på gång om hur vi måste ändra matvanorna i familjen. Den hon egentligen menar är mig... Min mormor orkar jag inte ens berätta något för som jag ska göra. Inte sen den dagen jag piercade läppen och hon predikade om hur fult det är med "skit i mun" som hon så fint sa. Min bror skämtar med sina polare om hur stor jag är. Min kusin skäms över hur stora vissa av oss i släkten är. Mamma tjatar om och om igen om att hon har hittat jobb åt mig. Jaha åt mig säger du? Mmmm, va bra koll du har på vad som passar till mig mamma. Papperssorterare 2 ggr i veckan, som komplitering till det jobb jag redan har. Ja det va ju precis vad jag ville...kompletera. Jag vill bort mamma!!

Men hon vill inte få bort mig. Hon har redan diskuterat om att hyra in mig hos grannen. Vad som helst gör hon för att jag inte ska flytta ännu. Hon kväver ner mig. Min "kära" barndomsvän har talat illa om mig vid mer än ett tillfälle. Jag är högljudd, jag kan inte klä mig, mitt hår är förjävligt, jag är töntig, jag sjunger falskt. Alla utom första är saker hon sagt bakom min rygg.

Hur vet man vem som har rätt?

Ska jag bara ignorera det folk säger om mig?

Kanske aldrig få någon riktigt självinsikt...

Eller är det verkligen så att alla har fel?

Ska jag bara vara den jag är, och skita i varenda kotte som säger något illa?

Leva i en bubbla.

Det vore i alla fall skönt om inte annat.

Men då lär man sig ju aldrig heller..

Fan vad jag hatar livet just nu

När blev vi, han och jag fångade i detta allvar?

När togs steget bort från våra skämt?

Det var det sämsta steget vi tagit under den tid vi känt varandra.

Vi är ju så lika, därför reagerar vi båda likadant.

Detta resulterar i princip i katastrof.

Vi skämtar och pikar, för att sen bli besvikna när den andre inte förstår allvaret.

Vart står vi egentligen?!

Har han samma konstiga obeskrivliga intresse?

Vi två som träffats men som ändå aldrig umgåtts.

Konstigt

Vart ska vi nu?

Vem av oss är det som kommer ta steget framåt?

Vart än nu framåt tar oss.

Tror båda fortfarande har gårdagens rädslor i huvudet.

En känsla av "fel" i våra tankar.

Vad är egentligen okej??

Ska vi vara vänner, stå kvar där vi är, eller fortsätta längre fram i ledet?

Ingen av oss vet och ingen av oss törs heller fråga.

Kanske bäst att bara ignorera.

Jag förstår inte hur vi hamnade här.

Förstår inte heller varför det är honom jag tänker på istället för svinet som svek.

Kanske för att jag grät tillräckligt med floder för honom inatt, och nu är det nog.

Inga fler tårar för svin.

Vill inte riskera att släppa en en enda till.

Singel för livet, det är i alla fall vad jag ska ställa in skallen på.

Jag klarar det, de vet jag.

Vad jag än gör så kommer jag alltid att känna mig som FEL

Låt mig försvinna

Jag kan inte låta bli att fundera..

För varje gång jag börjar känna att jag har koll på vem jag är, så dyker det upp något/någon som gör att jag ifrågasätter mig själv.

Vem är jag egentligen?

Borde jag ens vara den jag är?

Människor tror dom vet vem jag är. Men varje ord dom slänger ur sig om mig visar att dom inte har den blekaste aning..eller ännu värre, att dom inte accepterar mig som jag är. Är jag helt enkelt i totalt fel vänskapskrets? Har jag byggt mig en omgivning på en falsk person som nu inte längre vill existera? Om jag nu inte längre klarar av att vara denna falska personlighet borde det väl betyda att jag har blivit starkare, varför känner jag mig då så svag?

Som jag alltid säger under mina pepptalks, det är sällan den enkla vägen som är den rätta vägen. Ska jag komma ut ur min garderob (nej, cell) och visa för hela världen mitt sanna jag? Men hur? Ska jag skriva som ett formulär (mycket likt de som finns i kompisböcker) och skicka ut till alla jag känner så det får se vad jag gillar och ogillar? Eller ska jag bara blomma ut och köra på, chocka alla totalt och hoppas på att bli accepterad? Eller mitt tredje alternativ...ska jag endast låta det förflutna sakta tyna bort när jag sakta men säkert letar mig in i mitt verkliga liv?

Det mest skrämmande är ändå att jag chockar mig själv. Inte ens jag är van att se mig såsom jag älskar mest att vara. Vilket gör att jag känner mig som jag är på fel plats trots att jag inte är det, vilket syns på min utstrålning..jag blir en osäker människa..och där faller allting samman.

Vet endast ett fåtal (åtminstone en) som kommer tycka att det är OK, och jag vet åtminstone en som kommer säga det är okej och sen kommer snacka bakom min rygg. Men det är sånt jag har vant mig vid ändå, alla människor pratar om någon..jag är inget undantag. Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över att dom inte talar om vad dom tycker om mig. Iofs, visste jag vad dom tyckte så skulle jag också veta vart jag har dom..nu går jag hela tiden omkring och undrar vad dom tycker och säger när jag inte är i närheten.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -´

Jag såg på en film idag, en film som alla sa var underbar. Den fick mig bara att känna mig ännu mer ensam. Det var också den som bekräftade ännu mer för mig själv att jag spelar en roll för alla andras skull. Vet du vem jag är? Det finns det nog ingen som vet. Visst, du har känt mig si och så många år..du vet hur jag reagerar i en viss situation. Men vet du vad jag är? Det enda du ser är tveksamma handlingar i ett tomt skal. Ett skal jag tänker fylla, även om det så ska bli tills världens stora chock, förnekelse och i värsta fall..avsky